Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
presternes höga hattar och prakt i kläder, synnerligen öfver deras hustrurs och döttrars drällsdukar och vida ärmar m. m.
Men den yppighet, som öfverklagas hos de ofrälse stånden, tillhörde icke dem ensamt. Detsamma finner man hos adeln, och inom denna sjelf förnimmer man samma klagomål deröfver, såsom vi sågo i grefve Peder Brahes hushållsbok för ungt adelsfolk. Äfven här gjorde sig helt naturligt en skilnad emellan de rikare och fattigare märkbar, och vi få äfven för denna tiderymd liksom för den närmast föregående utan tvifvel antaga, att jemlikhetssträfvandet gjorde sig gällande med thy åtföljande skuldsättning för den mindre förmögne.
Måns Olssons (Stjernbjelkes) här ofvan anförda anteckningar visa oss exempel på ett öfverdådigt lefnadssätt, då hans egen moder skuldsatte sig till höger och venster. Hennes man och svåger lära hafva varit lika dåliga hushållare. Den senares son lemnades så godt som medellös vid faderns död. Bland lösören och klenodier, som denne Måns upptecknade till minnes, såsom föremål, hvarpå han och hans broder egde eller kunde göra anspråk, nämner han sin farbroders signet af guld, ett guldkors, »som vog till ellofva gyllen» och hade tillhört hans moder, en silfverskål med ett blått fjäll på botten, som hans farbroder bortgifvit, liksom äfven en liten guldkedja; vidare ett lifstycke af svart sammet, fodradt med loskinn, också bortgifvit af farbrodern. Det hade konung Erik egt. »Item till minnes: blef der ock qvar i Holma en klädning som var af svart sammet, både hosor och tröja, och var allt öfversatt med gyllene posement, och en kappa med silfversnören besatt, och en hätta, som var satt med gyllene snören, och samma klädning hade min farbror fått af konung Erik.»
Det är den vanliga riddardrägten, hvari vi se denna tids män afbildade, äfven Wasakonungarne, ehuru naturligtvis deras och de förnämste herrarnes, grefvarnes och friherrarnes, voro vida kostbarare och utstofferade med rikare guldbroderier, med perlor och ädla stenar. Vid högtidliga tillfällen, såsom vid kröningar och till hofva utvecklades stor prakt i kläder och utstyrsel. Äfven hästarnes remtyg, halsband och sadlar samt täcken voro på det dyrbaraste utsydda med guld, silfver och perlor eller ädelstenar.
När hertig Carl väntade sin andra brud, Christina af Holstein, om sommaren 1589, skref han till adeln i sitt hertigdöme att begifva sig hans brud till mötes. Till grefve Carl Sture och Johan Ekeblad[1] skref han, att de skulle möta furstinnan med så många hästar och karlar de förmådde. »Du med dina tjenare och hästar på bästa sätt stofferade med kläder och tyg, som der oss till ära och tjenst vara kan: der med en skön sammetsjacka och dina tjenare med ridkjortlar och långa stöflar.»
När konung Carl red sin Eriksgata, som han anträdde den 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
