Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samhällsförfattningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sådan investitur och confirmation skulle inom bestämd tid sökas vid äfventyr att eljest hafva förverkat sin rätt.
2) Norrköpingsbesluts-gods. De hafva sitt namn deraf, att beslutet om dem fattades på riksdagen i Norrköping 1604. De utgjordes af mindre förläningar — hemman och gods — hvilka gåfvos som belöning åt befälhafvare för krigsfolket och andra, som gjort sig förtjente af konung och rike. Från grefve- och friherreskapen, hvilka utgjordes af hela socknar och härad, skilde sig Norrköpingsbesluts-godsen äfven derutinnan, att deras innehafvare icke egde att utöfva någon domsrätt eller regeringsmyndighet. De ärfdes af innehafvarens manliga bröstarfvingar, och fans icke son, skulle godset återgå till kronan. Efterlemnade den döde dotter efter sig, skulle hon af konungen förses med en ärlig brudskatt, och gifte hon sig med en man, »som konungen kunde låta sig med åtnöja», så kunde länet öfverlåtas på denne och »begge deras äkta mans-arfvingar».
Sådana gods såsom belöning för gjorda tjenster gåfvos af gammalt, men det missbruk hade inrotat sig, att förläningstagaren betraktade det såsom sitt arf och eget, och deraf kunde hända, att kronan till slut ginge miste om sin eganderätt. Detta skulle afhjelpas genom Norrköpings riksdagsbeslut, som afsåg att bibehålla kronans eganderätt okränkt.
Med dessa ärftliga län få icke förblandas de, hvilka gåfvos åt kronans embetsmän såsom lön. De följde med tjensten och voro personliga, icke ärftliga.
Utom dessa tvänne slag af ärftliga län fans ännu ett, som dock icke tillkom adeln, utan de yngre sönerna af konungahuset, nemligen: hertigdömena. Vi vilja här endast omnämna dem och skola här nedan, när vi komma att tala om konungamakten under denna tidrymd, framställa det hufvudsakliga rörande dem.
Sedan vi nu kastat en blick på hvart och ett af de så kallade stånd, hvilka framdeles komma att utgöra riksdagen och riksens ständer, vilja vi betrakta dem i samverkan med hvarandra gent emot konungen.
Nationalrepresentationen.
Vi hafva i det föregående sett, huru större riksmöten utvecklade sig ur medeltidens herredagar, när öfvermodet och sjelfsvåldet hos de rådande stånden, adeln och prelaterne, tvungo konungen att se sig om efter stöd mot desse och till följd deraf inkallade till herredagen ombud från allmogen och städerna. Ifrån att till en början vara liksom undantag från regeln, blefvo dessa större riksmöten mot medeltidens slut de vanliga. Och förhållandet kunde ej blifva annorlunda, om vi besinna hvilken framstående ställning inom samhället allmogen med bergsmännen och städerna då intog.
Men den folkmakt, som bröt herre- och prestväldets öfvermakt, var ock den, som med Gustaf Wasa i spetsen för sig gjorde slut på unionen och stälde Sverige fritt från de danska konungarnes anspråk. Helt naturligt måste derför borgare och bönder under denna tiderymd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
