Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samhällsförfattningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egor, som obebyggde ligga, och strömningsfiskena vid saltsjön förklarades tillhöra kronan, utan äfven häradsallmänningarna och all malmberg i Sverige, vidare ej blott laxfiskena i Vermlands och Norrlands strömmar, utan äfven de vattenverk som i dem finnas eller kunna anläggas. De ursprungligen på fri bevillning beroende skatterna blefvo nu en årlig afrad, som erlades till jordegaren, kronan, för njutanderätten af hemmanen.
Till denna tid hör uppkomsten af det så kallade Helgeandsholmsbeslut. Detta föregafs hafva blifvit utfärdadt redan under konung Magnus Ladulås år 1282. Enligt detsamma egde kronan ensam eganderätt till alla bergverk, alla fiskerier i Sveriges vatten och strömmar och alla uppodlingar på oupptagen mark. Det innehöll således samma grundsatser som under Gustaf Wasa började göra sig gällande angående eganderätten till Sveriges jord. Förr än under Johan III hör man icke talas om detta beslut. Då — det var den 30 Juni 1587 — inlemnades, icke sjelfva beslutet, utan en berättelse om detsamma i konungens kansli af en Palne Eriksson (Rosenstråle). Anledningen dertill var den, att Palne Eriksson, som då var befallningsman i Östergötland, företog sig att inrätta ett fiske genom stängsel öfver Bråviken. Då man klagade häröfver, framkom han med sin berättelse om Helgeandsholmsbeslutet.
Den djerfva dikten, som dock gaf häfdens helgd åt den nya åsigten om kronans eganderätt, lyckades, och efter denna tid åberopades det nämnda beslutet ofta såsom grund för kronans rättigheter. Men samtiden fästade sig ej mera vid det inlemnade dokumentet, än det förtjenade. En påskrift å detsamma lyder så: »Palne Erikssons drömde undervisning Som han anthvardade j Nårköping j K. Mtz Cantzlij och rechnecammer den sidste Junij 1587.» En annan påskrift, som säges vara gjord af Erik Sparre, innehåller, »att skriften blifvit inlagd med lögn af en hufvudljugare».
Beskattningsrätten egde folket enligt lag att utöfva på samma sätt som förut. I verkligheten kunde inga skatter påläggas utan folkets samtycke, men de gamla formerna följdes icke. Det tillgick numera så, att konungen och rådet bestämde det skattebelopp som för ett visst fall erfordrades, hvarpå ombud utsändes till landsorterna för att utverka folkets samtycke.
Rådet var under början af denna tiderymd, liksom under medeltiden, kringspridt i landskapen och sammankallades endast när konungen så fann för godt. Närmast omkring konungen stodo under större delen af denna tid skrifvarne i hans kansli såsom hans daglige rådgifvare. Innehållet i den gamla rådseden, att rådsherrarne skulle med all deras makt styrka konungen till att iakttaga och befrämja rikets rätt, att han må hålla alla de eder, som han svurit riket, samt folket de eder, som det svurit honom — gaf anledning till fruktan, att rådsherrarne ville tillvälla sig större makt än en blott rådgifvande i rådet, och derför förändrades rådseden 1540, så att denna mening uteslöts.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
