Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Adolfs omgifning vid faderns död - Gustaf Adolf blir konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i sitt testamente insatte den unge rådsherren till
sina barns förmyndare. Vi sågo honom ock närvarande
vid denne konungs dödsbädd.
År 1608, ingick Axel Oxenstierna äktenskap med
jungfru Anna Åkesdotter Bååt, som var fyra år äldre
än han sjelf. Hon var dotter af en bland konung
Carls furstliga råd och förde Tidö gård med sig i
Oxenstierneslägten. Äktenskapet blef i alla afseenden
lyckligt och välsignades med elfva barn, af hvilka
dock flere dogo helt unga. Vid denna tid funnos af
dessa tvänne söner, Gustaf och Johan; den sistnämnde
föddes om sommaren 1611.
Så hafva vi öfverblickat de förnämste af dem, hvilka
vid den gamle konungens död omkring hans son stodo
i spetsen för riket. Vi skola nu se, huru frågan om
Gustaf Adolfs tronbestigning utvecklades.
Gustaf Adolf blir konung.
Vid Carl IX:s död var således Sverige utan konung,
och det skulle bero på hertig Johan, huruvida han
eller Carls äldste son Gustaf Adolf skulle intaga den
lediga tronen. Under den osäkerhet, som häraf blef
en följd, hade man att akta på de trenne krigen och
de yttre fienderna samt de oroligheter inom landet,
som kunde blifva en följd af det temligen allmänt
rådande missnöjet. Att sådant fanns hos adeln och
att de ur riket afvikne herrarne skulle stämpla
ondt både från Polen och Danmark, det förundrar
mindre, men äfven de ofrälse stånden voro mer
eller mindre fattade deraf. Presterne, oroade af
Johans och Sigismunds katolska ifver och af Carls
calvinism, voro ingalunda nöjde, uttalade till och
med öppet sina tankar härutinnan, såsom vi kunde se
af den danske häroldens berättelse om sin resa genom
Sverige. Något annat är väl emellertid icke att sluta
af dennes yttrande, ty danskvänner voro dock icke de
svenske presterne. Borgarena voro missnöjde öfver
det intrång, de ledo i handelsrättigheter, så väl
af regeringen sorn af adeln, och allmogen klagade
öfver skatternas tunga. Till och med hos de Carl så
tillgifne dalkarlarne hade redan under hans lifstid
missnöjet utbrutit i oroligheter, hvilka ännu fortforo
och gingo ända derhän, att de hotade sin ståthållare,
Carl Bonde, till lifvet. Liknande rörelser visade
sig ock i Helsingland. Bullret stillades dock i
båda dessa landskap, och regeringen lät det sjunka
till botten utan att allvarsamt taga uti dermed,
i enlighet med Carl Bondes yttrande, att »dalkarlarne
voro gode, då de rådde sig sjelfva och ej förfördes
af onda rådgifvare» – något som här ansågs hafva
varit fallet.
Så gick Oktober månad, och i början af November
utskrefvo enkedrottningen och hertig Johan en
riksdag att öppnas den 1 December i Nyköping. I
riksdagskallelsen förmanades folket att icke
låta genom fiendernes och de afvikne förrädarnes
»lögnskrifter» förleda sig till oenighet, hvarjemte
ombud utskickades att lugna allmogen, och biskoparne
uppmanades att varna sina församlingar för att lyssna
till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
