Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vägen togs sålunda till en början norrut längs med
Götaelf, men från Gräfsnäs vände man sig österut och
ströfvade djupt in i Vestergötland ända bortom Skara
till Höjentorp. Skara stad uppgick i lågor. Blott
domkyrkan och några få hus stodo qvar. Något motstånd
möttes icke. »Gerna sökte vårt folk» – skrifver
en dansk prest – »orsak att fäkta, men Lasse sökte
busken». Det var sed hos danskarne att ordspråksvis
och af förakt kalla svensken »Lasse». Men fogden på
Höjentorp samlade slutligen bönderna i Valla härad,
hvarpå danskarne drogo sig tillbaka.
Man frågar helt naturligt, när man läser om detta
djerfva inträngande i fiendeland: hvar befunno
sig hertig Johan och Jesper Cruus? De voro dock
icke sysslolöse. De gjorde ett infall i Halland,
utan tvifvel för att derigenom tvinga danskarne
till försvar af eget land. Det var de sista
dagarne i Januari. Aderton socknar sköflades, och
Varberg skall hafva blifvit brändt om natten den 4
Februari. Underrättelserna äro här i mycket stridande
emot hvarandra.
Den 21 Februari stötte hertig Johan på 200 man fiender
nära Varberg. Det var förtrafven till det folk som
anfördes af en hertig Ernst af Saxen. Hertig Johan
angrep genast och jagade dem på flykten. Hertigen
förföljde och kom så till Sköllinge socken nära
vestgötagränsen. Här utbreder sig mellan höga,
skogbeklädda berg Kölleri hed, och på denna hed
mötte ett skarpare motstånd. Det var danske konungen
sjelf, som med hertig Georg af Lüneburg och 7 fanor
ryttare kom tillbaka från Vestergötland och enligt
en berättelse tagit vägen omkring Borås öster om
Viska-ån.[1]
Klockan var 5 på eftermiddagen, och det började redan
skymma på, då hertig Johan fick syn på de fiendtliga
fanorna, men han lät genast blåsa till anfall. Och
så häftigt var de svenske ryttarnes anlopp, att de i
första sammandrabbandet öfverändakastade den främsta
danska ryttarehopen. Deraf uppkom förvirring i hela
den fiendtliga styrkan, och den flyende förtruppen
ryckte med sig de bakom stående afdelningarne. »Jute,
jute, har du icke presten med?» – ropade de svenske
ryttarne och höggo med fördubblad ifver in på de
flyende danskarne. Fåfängt sökte de danska ädlingarne
förmå sitt folk att hålla stånd, fåfängt offrade de
sina egna lif med en hängifvenhet, som i alla tider
skall lända dem till ära.
Sten Rosensparre störtade sig midt in bland fienden,
och, då en vän bad honom besinna, att han var den
siste af sin ätt, svarade han: »Det är sant; det är
en vacker tanke, ett godt namn går framför allt!»
En halftimme derefter var han nedhuggen. Han var
tjugufyra år gammal. Hans öde delades af flere. En
framför andra utmärkt, som här fann sin död, var
Christian Barnekow. Det var en af sin tids lärdaste
män, som utvidgat och fulländat sin bildning genom
vidsträckta resor öfver en stor del af Europa samt
medelhafstrakten af Asien och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
