Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gifvet, att det var konungen sjelf. Hon gick
genast till en skicklig skytt och bad honom skjuta
på den förnäme herren. Det skedde, och skottet
träffade hästen, så att hjerna och blod stänkte
upp på ryttaren, som verkligen var konung Christian
sjelf. »Dälen ta Kråken, han sofver intet; detta var
ämnadt mig!» – skall konungen hafva utropat. Det var
en slängkyss af fru Emerentia, som den danske konungen
kunde taga med sig som minne från Gullberg.
Den barska frun gick nu in i borgstugan, och der
fann hon trettio fångna danskar, som klagade, att de
hungrat i tvänne dagar, och begärde mat. »Det skulle
de strax få» – menade fru Emerentia, och så lät hon
leda ut dem och döda alla utom en. Kort derefter kom
en trumpetare från konung Christian och begärde,
att han skulle få begrafva sina döde. Han erhöll
det svar, att, hade Gud unnat svenskarne lyckan att
slå dem ihjel, så kunde de väl ock draga försorg
om begrafningen. »Men», tillade hon, »de danske
kommo oss denna gången så oförvarandes uppå; vilja
de komma igen till middagen, så skola vi hafva en
bättre måltid i ordning åt dem». – Detta är hemtadt
ur den ofvannämnda Cecilia Krakous berättelse, och vi
anföra det såsom målande for tidens lynne och seder. –
Följande dagen lät Mårten Krakou begrafva tvåhundra
döda fiender; danskarne förde sjelfve med sig en del
döde och många sårade.
Från Gullberg drog Christian norrut till Ny-Lödöse,
som intogs och hvars hela manliga befolkning till
ett antal af flere hundra nedgjordes.[1] Den 30
Januari stod han framför Elfsborg, som besköts
med tvänne fältslangor, men utan framgång. Ett
skott från fästningen gjorde den ena obrukbar,
Christian lät spörja befälhafvaren på Elfsborg,
om denne icke någon tid ville herbergera stycket,
»saa skulde han vel faa magen at smage».
Då emellertid intet kunde uträttas mot de fasta
orterna, vände sig Christian naot det öppna
landet och drog in i Vestergötland. Det var
tidens krigsbruk, och man får sålunda icke taga
det såsom något särskildt utmärkande för danskarnes
krigssätt. Emellertid led Vestergötland mycket. Hela
Sydvestra delen förhärjades. »De brände grufligen,
der de drogo fram» – skref kaplanen i Skara till
riksmarsken Axel Ryning. – Lärkesholm vid Götaelf,[2]
likaså det fasta tornprydda Gräfsnäs i den vackra,
af höga berg omgifna dalen vid sjön Anten. Denna
gård hade, som vi påminna oss, af Carl IX blifvit
återgifven åt den vilde grefve Axels son, Sten,
som nu med sin husfru hastigt skyndat undan till
Östergötland, förande med sig så mycket han kunde af
sina redbarheter. Emellertid vans der ett stort byte,
emedan folket omkring hade fört sin egendom till
Gräfsnäs, troende det kunna motstå den anryckande
fienden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
