Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det ryska kriget - Gustaf Adolf och Ebba Brahe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfverflöd på bönder, folkrika städer, och kunde
ställa stora härar i fält; nu kunde denne fiende ej
utan vår goda vilja komma med en båt i Östersjön;
de stora sjöarne Ladoga och Pejpus, Narviska ån,
trettio mils breda moras och starka fästningar skilja
oss från honom; Ryssland vore stängdt från Östersjön;
och förhoppas jag till Gud» – tillägger konungen –
»att det härefter skall blifva ryssen svårt öfver
den bäcken att hoppa!»
På gränsen, som först år 1621 efter vidlyftiga
underhandlingar fullständigt uppdrogs, upprestes
en sten med Sveriges tre kronor och denna inskrift
på latin: »Här satte rikets gränser Gustaf Adolf,
svenskarnes konung. Må under en nådig försyn hans
verk stånda fast!»
Så hade Sverige i sin nöd redt ifrån sig tvänne
fiender, och den siste på ett sådant sätt, att
det väckte uppmärksamhet i Europa. Johan Skytte,
som detta år afgick på en beskickning till Danmark,
Lübeck, Nederländerna och England, skref från London
mot slutet af året till Axel Oxenstierna, »att han
öfver allt hörde sin konung berömmas, och skattar
sitt fädernesland lyckligt deraf». Hos ryssarne
framväxte en fruktan för svenskarne och deras vapen,
som sedermera ökades och stadgades, när ryktet om
Gustaf Adolfs framgångar i Tyskland hann till deras
öron. I en berättelse, som Johan Skyttes trenne
söner då lemnade konungen, heter det om ryssarne:
»De säga sig nu älska svenskarne framför andra;
men frukta dem mer och anse inga med oss kunna i
krigskonsten jemföras, i synnerhet sedan de förnummit
hans majestäts framgång öfver all förmodan i Tyskland
mot papisterne, hvilka de afsky.»
Med samlade krafter kunde nu Gustaf Adolf gripa sig
an med det tredje af de från den föregående tiden
ärfda krigen – det med Polen. Innan vi dock öfvergå
till skildringen af detsamma, vilje vi här införa
ett par berättelser ur det mer enskilda lifvet, och
göra det så mycket hellre, som de beröra de tvänne
hufvudpersonerna i det nu slutade kriget, konungen
och Jakob De la Gardie. Den ena är berättelsen om
Gustaf Adolfs barndomskärlek till Ebba Brahe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
