Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett bakhåll kunde befaras. Fienden stod hela natten
uppstäld i slagordning på sluttningen af berget,
afbidande ett anfall. Midt i natten, då allt var
tyst och stilla, lät han bortföra sin tross, och i
gryningen såg man honom aftåga i största tysthet,
utan att hvarken trumpeter, trummor eller pipor
hördes. »Och hafva vi väl uträttat mera, hvar vi hade
velat hazardera» – skrifver Guitaf Adolf.
Näst konungen hade Muster och Thurn största
förtjensten af dagens ärofulla strid. Nils Brahe
och Johan Banér samt skotten Hepburn voro bland dem som
mest utmärkte sig. Den sistnämnde blef sårad. Någon
bestämd uppgift öfver döda och sårade å ömse sidor
kan man ej vinna. Att förlusterna på fiendens
sida voro ojemförligt mycket större, faller af
sig sjelft. Efter slaget tackade konungen befäl och
manskap för visad tapperhet, framhållande dervid
enskilda krigares förtjenster. Sedan bön blifvit
hållen af Johannes Botvidi, som från en närbelägen
höjd åskådat striden, lyckönskade denne konungen till
segern. Gustaf Adolf log och svarade: »Jag hade godt
hbpp, emedan jag såg Moses bedja för oss på berget!»
Dagen efter slaget, den 22 September, intågade
Gustaf Adolf i Mewe, der han tackade besättning
och borgerskap för den trohet, de visat, och lät
utdela sold och föräringar. Han stannade fem dagar
i Mewe, hvarpå han åter bröt upp och tågade till Falkenau.
Några krigsrörelser af betydenhet föreföllo
icke vidare under detta fälttåg. Dertill bidrog
i väsentlig mån den omständigheten, att
hetsig feber någon tid höll Gustaf Adolf fängslad
vid sjukbädden. Under tiden väckte polackarne förslag
om fredsunderhandlingar. De fördes å svenska
sidan af Axel Oxenstierna och Didrik Falkenberg.
Men de af polackarne framstälda fredsvilkoren voro
sådana att de knappast kunde hafva framkommit med mer
öfverdrifna, om Gustaf Adolf setat fången i Warschau,
i stället för att vara segerherre. Gustaf Adolf skulle väl
få behålla Sverige till sin död, men derunder skulle
årligen till Sigismund betalas 100,000 thaler; efter
Gustaf Adolfs död skulle Sverige tillfalla Sigismund
eller hans söner, och Gustaf Adolfs arfvingar nöja sig
med sina arfvegods. Alla Sveriges eröfringar skulle
återlämnas till Polen, de polska prinsessorna
förses med hemgift och de polska prinsarne ega
rätt att besöka Sverige^ eller ditsända sina
tjenare, när de så ville, samt alla landsförvista
svenskar få återvända och återfå sin egendom. – De
svenska ombuden vägrade att yttra sig öfver dessa
fordringar. Det skulle också vara en man sådan som
Sigismund för att hafva panna att låta framställa dem.
Med vissheten om att kriget måste fortsättas begaf
sig Gustaf Adolf i slutet af Oktober på väg till
Pillau för att derifrån inskeppa sig till Sverige. Han
förordnade Axel Oxenstierna till sin »legat öfver
krigsfolket i Preussen och general-gubernator
(generalguvernör) öfver de städer och land Sverige
der innehade». Den 5 November var konungen i Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
