Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Muster med sitt folk, vars led betydligt glesnat genom
elden från de polska styckena, skulle ej hafva uthärdat anfallet. Med
sådant raseri skedde detta. Men nu hade Thurn kommit upp, så
att Muster och de svenske musketerarne kunde få något andrum. Dock drog
sig äfven Thurn tillbaka, och ett vilt segerjubel höjdes dervid
från den anfallande fienden, som ansåg denna rörelse vara början till flykt.
»De svenske hundarne fly för de polska huggen!» –
ropade husarerne och störtade blindt framåt. Det var
emellertid långt ifrån Thurns afsigt att fly. Vid
kanten af bergat lät han sitt folk göra halt. Hit
var det omöjligt för husarerne att följa dem. De
kunde för den branta sluttningens skull icke komma
en aln längre än der de stodo. Och der sutto de i en
oredig massa utan ordning och utan att rätt veta,
hvad de skulle företaga sig. En mördande salva från
Thurns musketerare satte likväl mot deras vilja ben
under dem. De måste oaktadt de stora orden vända
om, och nu följde svenskarne efter, och salva
på salva föll och talade ett språk, som var allt
för begripligt. Det öfriga polska rytteriet ryckte
fram, men den stora massan, som dessutom rusade fram
blindvis, trängande den ene på den andre, kunde ej
utveckla sig, och i detsamma gjorde Muster ett anfall
från sidan. Detta afgjorde striden. Polackarne
förlorade alldeles hufvudet. Husarerne kastade
trenne af sina fanor för sin fiendes fötter och
flydde. Polackarne ledo ett betydligt nederlag,
»berget uppfyldes med deras hästar».
Uppgifterna om denna strid äro olika. Enligt en
har Gustaf Adolf icke deltagit i densamma, icke
heller förstärkningsmanskapet, som stod nere i skogen.
Det är dock mindre troligt, att icke konungen
skulle hafva ingripit i en strid, som varade så
länge. Också finnas andra berättelser, enligt hvilka
så väl konungen som de nämnda trupperna deltagit i
striden. Utan tvifvel har detta inträffat, sedan
musketerarne kastat tillbaka fienden oeh fattat
fast fot uppe på höjden. Gustaf Adolf skall enligt
dessa berättelser hafva kastat sig in i den hetaste
striden.
En gång skall han då hafva blifvit omringad af
fienden. Ett svensk ryttare såg faran, hvari konungen
sväfvade, och störtade fram för att rädda honom, men
hade nog besinning att ej dervid röja konungen och
sålunda göra faran större. »Kom och hjelp mig att
försvara bror min där borta!» – ropade han derför
till några kamrater, och det lyckades dem att rädda
konungen. Striden fortgick med oförminskad fart,
och en stund derefter såg konungen sin räddare
bortsläpas som fånge. Han tog ögonblickligen några
af de nämaste med sig och ilade till stället,
jagade undan polackarne och befriade ryttaren. »Nu,
broder kamrat, äro vi qvitt!» – ropade han dervid
till mannen.
När striden var slut och segren vunnen, var natten
inne, som upplystes af lågorna från en gård, der
Sigismund haft sitt högqvarter och som han låtit
sticka i brand. Det var omöjligt för det trånga
utrymmets skull att uppställa folket i slagordning,
hvarför Gustaf Adolf blef stilla på höjden, helst
som man icke närmare kände trakten och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
