Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget i Preussen 1629
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
påpeka, det de katolska makterna i allmänhet
betraktade sig såsom med hvarandra förbundna mot de
protestantiska, liksom dessa i sin ordning mot de
förra. Det är en företeelse i stort af hvad som redan
förut föresväfvat den gångna tidens mer framstående
män och äfven framträder i de skrifvelser som vi
hafva i behåll efter Carl IX.
Hans Görgen von Arnim var den härförare, som
Wallenstein nu sände till Polen. Han var nu nära
femtio år gammal, ifrig lutheran och lärd; kallades
af sina fiender »den lutherske kapucinermunken»
och var till lynne och väsende sluten, betänksam
och grubblande. Som mången annan krigare denna
tid hade han tjenat olika herrar, först Sverige,
så Polen och nu kejsaren. Han hade namn för sig
att vara en skicklig fältherre och stod i liflig
brefvexling med Wallenstein. I slutet af Maj tågade
han in i Polen, men blef ganska snart missnöjd med
ställningen derstädes. För härens underhåll var
icke det ringaste sörjdt; folket hade på sex dagar
icke fått ett brödstycke, så att 500 man rymde,
och till råga på allt kommo utsände från Sigismund
och förklarade konungens missnöje deröfver, att
Arnim intågat i Polen, innan konungen gifvit honom
befallning derom. »Jag är icke van vid slikt» –
skrifver Arnim till Wallenstein – »får jag ännu en
gång uppbära förebråelser, blir det de sista, och
då ämnar jag med eders furstliga nådes tillåtelse
draga härifrån. Ty det polska maneret att föra krig
behagar mig icke».
Sigismund å sin sida tycktes vara rädd för sina egna
bundsförvandter, och den fruktan uttalades allmänt,
att kejsaren kunde vilja fatta fast fot i landet och
underlägga sig Preussen. Huru djupt missnöjet hos
polackarne inrotat sig mot de kejserliga, framgår
af den berättelse, som några polska krigsfångar
gjorde, strax efter Gustaf Adolfs öfverkomst till
Preussen detta år. Polska rådsherrarne – sade de –
hade affärdat ombud till Arnim och låtit fråga,
i hvilken afsigt han kommit till Polen. Arnim
svarade, att det skett på Sigismunds begäran och
anhöll tillika om penningar och lifsmedel, men
erhöll till svar, att polska republiken var obekant
med de kejserlige och icke ville göra något för dem,
hvarför han hänvisades till konungen. Då skall skarpa
ord hafva vexlats. Arnim sade sig hafva märkt,
huru de voro sinnade mot sin konung; de ämnade
troligen välja Gustavus till konung, men han (Arnim)
ville bringa dem till förnuft och inkalla flera
regementen. Härtill svarades: »sie wolten diesen den
Hals zuvor entzweischlagen» (de ville dessförinnnan
krossa halsen på dessa).
Vidare berättade fångarne, att woiwoderne ämnade
göra ett folkuppbåd och att Koniecpolski icke droge
i fält detta år, emedan han icke kom öfverens med
de kejserlige, utan ville bistå woiwoderne. Danzig
hade vägrat att betala en gärd till detta främmande
krigsfolk och att låta dem komma öfver Weichseln,
och de kejserlige kunde icke sjelfve slå någon brygga
öfver floden.
Denna berättelse visar väl i sjelfva verket blott
det polska krigsfolkets uppfattning af förhållandena,
men man kan icke förneka den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
