Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget i Preussen 1629
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lugn fortsätta tåget, så att han blott hade
eftertruppen, utgörande 17 kompanier ryttare, de
flesta tillhörande Rhengrefvens regemente, omkring
sig.
Då inträffade, att en svensk patrull, som var skickad
åt Riesenburg, stod i fara att uppsnappas af fienden,
hvarför undsättning skickades. Rhengrefven med sin
vanliga hetta inlät sig dervid i en skärmytsling
med fienden, ehuru konungen upprepade gånger befalte
honom att afstå derifrån, och fienden fick derunder
tillfälle att anfalla med hela sin styrka. Konungen
skickade bud på bud efter de föruttågande trupperna,
men de hade hunnit för långt undan för att kunna nog
skyndsamt föras tillbaka, och härunder trängdes de
sjutton rytterikompanierna så hårdt, att de skingrades
och togo till flykten, lemnande tio läderkanoner i
sticket. Å den fiendtliga sidan var det Koniecpolski,
som började anfallet mot Rhengrefven. Arnim ville
invänta fotfolket, men Koniecpolski störtade fram
i spetsen för sina husarer och kosacker, kastades
tillbaka, men erhöll undsättning af Arnim.
Ändteligen, när faran var som störst, ankom
undsättning. Med denna och de å nyo hopsamlade och
ordnade ryttarekompanierna, som blifvit förströdda,
börjades striden å nyo. Den blef ytterst het, men
till slut trängdes fienden tillbaka allt inemot
Honigsfeldt. Nu använde fienden all flit att få sitt
fotfolk till sig, men det lyckades icke, utan konungen
aftågade i god ordning med sina ryttare. Tvänne gånger
förnyade fienden anfallet, först vid en by och sedan
vid ett pass, men han slogs tappert tillbaka, och
svenskarne ankommo lyckligen till Marienburg.
Denna skildring af striden vid Stuhm är hemtad ur
konungens eget bref till sin svåger Johan Casimir,
skrifvet efter ankomsten till Marienburg. Polackarne
betraktade striden som en seger. »Skadan belangande»
– säger konungen – »så äre på vår sida blefne vid
pass två hundra man, men, såsom ögonskenligt var, af
fienden intet mindre; så att, om icke de läderstycken
och fem cornet (fanor) vore oss i första drabbningen
frånkomne, så vore att tvifla, hvilken mera skada i
denna skärmytsel lidit hade.»
Sjelf sväfvade konungen äfven här i stor fara, ehuru
han icke nämner något derom i ofvananförda bref, der
han säger sig inberätta förhållandet till sin svåger,
»på det att denne må stoppa dem munnen till, som något
argare utsprida». Men enligt en anteckning af Axel
Oxenstierna var konungen tvänne gånger i lifsfara. Han
befann sig en gång midt ibland fienden, och en
fiendtlig ryttare fattade tag i hans bälte och ville
draga honom med sig. Gustaf Adolf kastade hastigt
bältet öfver hufvudet och kom på detta sätt lös, ehuru
han dervid förlorade hatten. Arnim skrifver derom
till Wallenstein, »att svenske konungen varit midt
ibland oss, och våra ryttare hade gripit uti honom,
så att konungen måste lemna sin hatt i sticket. Hatten
skickar jag till eders furstliga nåde».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
