Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stilleståndet i Altmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Koniecpolski talade då vidt och bredt om,
att underhandlingen icke burit några frukter,
och sköt skulden derför på svenskarne. Detta
gaf naturligtvis anledning till ett samtal i ämnet
mellan fransmannen och fältherren, hvaraf framgick,
att om Gustaf Adolf afstode från Marienburg,
Danziger-Haupt och platserna vid Weichseln, kunde
stillestånd vinnas. Nu begaf sig Charnacé till svenska
högqvarteret, dit han ankom samma afton, framstälde
för konungen innehållet af samtalet med Koniecpolski
och bemödade sig att utverka konungens medgifvande i
afseende på de fordrade platserna. Konungen lyssnade
också till detta förslag och förklarade, att han utom
Marienburg och Höfft äfven ville lemna Braunsberg,
om han finge under stilleståndstiden uppföra en skans
nedanför sistnämnda stad vid utloppet af Passarge,
hvarigenom han kunde försäkra sig om »dominium
(herraväldet) öfver det preussiska hafvet». Härom
underrättades Koniecpolski genom bref från Charnacé,
hvarpå de kurfurstliga ombuden, som vistades i polska
lägret, skrefvo till Axel Oxenstierna och anhöllo om
underhandlingarnas återupptagande.
Det svarades att sändebuden voro välkomna hos Sveriges
konung, och de kommo samt erhöllo den 11 Augusti
företräde. Då de dervid sökte visa nödvändigheten af
de nämnda orternas afträdande, svarade Gustaf Adolf:
»Det är fiendens skuld, om det icke kommer till någon
fred; ty då han dragit de kejserlige in i landet,
kan jag, som måste hafva ögat så väl på kejsaren
som på konungen i Polen, intet afträda. Äro de
föreslagna vilkoren icke till nöjes, måste vi lemna
utgången i Guds hand. Höfft och Marienburg, hvarifrån
härmästarne krig mot Polen i lång tid fört hafva,
äro af allt för stor vigt, för att jag i strid med
alla förnuftiga grunder skulle dem öfverlemna.» Dermed
blefvo desse herrar affärdade, och återknytandet af
underhandlingarna syntes vara omöjligt.
Charnacé befann sig i Danzig, men återkom samma afton
och skref genast till Koniecpolski samt begärde ett
samtal med anledning af det missnöje, som rådde i
Danzig öfver kriget. Detta bref hade till följd ett
par sammanträden mellan Charnacé och polackarne under
de följande dagarne, och så kommo då underhandlingarna
åter i gång, ehuru de drogo ut på tiden.
Först mot slutet af Augusti ankom det engelska
sändebudet. Det var en vid namn Roë, en stolt och
högdragen man, men skicklig statsman och tillika rask
och driftig. Ty värr skulle dock genom den vigt,
som tidsandan lade på yttre höflighets- eller hvad
man kallar etikettsfrågor, verket ånyo löpa fara att
afbrytas. Roë, som påstod sig i Pillau hafva rönt ett
mindre vänligt bemötande af de svenska tjenstemännen,
hade derifrån i de kurfurstliga sändebudens sällskap
och, såsom han föregaf, till följd af krigets och
pestens härjningar begifvit sig raka vägen till polska
lägret utan att uppvakta den svenske konungen. Detta
väckte med skäl Gustaf Adolfs missnöje, hvartill kom,
att den stolte britten i sina bref icke gaf Gustaf
Adolf annan titel, än som polackarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
