Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Landets inre utveckling. Om Elfsborgs lösen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med mycken svårighet sammanskrapades slutligen
summan, sedan konungen låtit nedsmälta sina
silfverkannor och andra klenodier samt äfven
riksråden låtit mynta penningar af sitt eget
silfver. I början af år 1616 fördes penningarna
under betäckning af 100 ryttare och 100 knektar
till Halmstad, der de aflemnades mot danska konungens
qvitto. Den andra fjerdedelen erlades i början af år
1617 på Elfsborg genom Gustaf Stenbock, som hade i
uppdrag att noga tillse, »det intet blef borträknadt
eller försnilladt».
Man sökte vinna anstånd med den återstående hälften
af lösesumman och man lyckades äfven vinna den
engelske konungens medverkan dertill, men icke ens
hans förord förmådde något hos Christian. Penningarna
måste inbetalas på utsatt tid, och danskarne trodde
för visso, att det icke skulle lyckas det utarmade
Sverige. Det gick dock för sig emot förmodan. I början
af år 1618 erlades den tredje fjerdedelen. Konung
Christian yttrar derom i ett bref till sitt sändebud
i London: »Den penningesumman, som för innevarande
år skulle erläggas för Elfsborg, är, Gud ske lof,
emot alla menniskors förmodan nu betald; dock höll
det ganska hårdt, och måste konungen, hertig Johan
samt andra som hade bordsilfver, skicka det till
myntet, att summan dermed kunde betalas. Huru det
aflöper med sista terminen lärer tiden utvisa.» –
I sin almanacha antecknade Christian, att han i ett
hvalf på Fredriksborg gömde de 250,000 riksdaler,
som Sverige nu betalt. Gustaf Adolf yttrar i ett bref
till Johan Skytte om denna tredje afbetalning, »att
han ändteligen lyckats ahskaffa den med sju sorger och
derför bekommit konungens i Danmark qvittens. Med
hvad besvär och fara kunna vi icke nogsamt skrifva
om».
Så nalkades tiden för utbetalandet af den sista
fjerdedelen, och bekymren hos Gustaf Adolf ökades så
väl med afseende på åstadkommandet af de erforderliga
penningarna som Danmarks befarade obenägenhet att
släppa ur händerna detta landstycke mellan Halland
och Viken (Bohus län), hvarigenom å ena sidan dess
landområde blef ett sammanhängande helt från Sundet
till Nordkap och å den andra Sverige utestängdes
från Nordsjön och helt och hållet gick miste om de
fördelar, hvilka anläggandet af Göteborg lofvat
att skänka. Gustaf Adolf sjelf ansåg det i hög
grad tvifvelaktigt, om han med godo skulle återfå
Elfsborg, och han befalte Johan Skytte att skaffa
skepp från Holland, äfvensom De la Gardie fick
öfversända krigsfolk från Lifland.
Må hända hade ock åtgången blifvit en annan, om
icke ställningen i Europa och de faror, som från
katolikerna hotade protestanterna i allmänhet, gjort
det till en handling af klokhet för Christian att följa
sin svågers, konung Jakobs i England, uppmaning och
sluta sig till den svenske konungen.
Men det var ingen lätt sak att framskaffa den
dryga penningesumman i ett land, som under tiden
måste betala de drygaste gärder till de två andra
krigen. Och märkeligt nog är det just de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
