Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Adolf och adeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Många flere liknande exempel skulle kunna anföras. En
Mauritz Horn, en Henrik Fleming m. fl. voro föga
bättre. Godtycket och laglösheten hos de store
kunde icke afstyras. Konungen var så godt som
vanmäktig mot dem. De kommo icke tillstädes till
ransakningarna och åtlydde hvarken konungens eller
hans ombuds befallningar.
Men hvarken Gustaf Adolfs lynne eller hans
uppfattning af sitt konungsliga kall tillät honom att
härutinnan gå bröstgänges tillväga och med våld
afstyra det onda. Också verkade hans personlighet
och den anda, som han visste ingjuta i hela sin
omgifning, så, att ojemnheterna efter hand lade sig
och klagomålen öfver det gräsliga sjelfsvåldet så
småningom tystnade. Man finner till slut en allmän
täflan att i uppoffringar för fosterlandet bidraga
till dess storhet och utveckling till det bättre.
Mycket bidrog väl ock den omständigheten, att
all högre bildning fans så godt som uteslutande inom
adeln, att stämma konungen förmånligt mot densamma
och undvika det »skrifvareregemente», som under hans
fader och farbröder stiftat så mycket ondt.
Man säger, att Gustaf Adolfs uppträdande på tronen
var en försoning efter långvarig borgerlig tvedrägt
i Sverige, och ju mer man tager enskildheterna i
betraktande, desto mer finner man sanningen af
detta yttrande, ehuru man icke kan alldeles se bort
från den omständigheten, att mildheten, det goda
hjertelaget, som utmärkte Gustaf Adolf, må hända
fick sin rätta färg just af den blodiga stränghet,
som strax före honom gjorde sig gällande från
tronen. En mängd af den landsflyktiga adeln fick
återvända till fosterlandet, och flere erhöllo äfven
sina förbrutna gods tillbaka. Dock var det icke någon
blödig eftergifvenhet, utan det låg så att säga kraft
i godheten. Dels genom sin personliga öfverlägsenhet,
dels af öfvertygelse om konungamaktens helgd stälde
han stora fordringar på det första ståndet. Och man
får ur hans närmaste omgifning höra sådana omdömen
om honom, som att han var en heroisk herre, af
sådant sinnelag, att han kastade handen i andras
privilegier för att dämpa dessa och öka sin egen makt».
Icke heller var Gustaf Adolf så uteslutande
tillgifven adeln, att han förbisåg förtjensten,
der hon fans utom adeln. Tvärt om finna vi en mängd
ofrälse män, som under hans tid dels i krigen,
dels ock ur skrifvarestugan stego upp till höga
platser och förvärfvade adelskap, ja, till slut
sjelfva rådsvärdigheten, såsom fallet var med Johan
Skytte. Adler Salvius, som vi en och annan gång
omnämnt under polska kriget, var en sådan. Gerdt
Didriksson, som bortrycktes af döden i polska kriget,
erhöll många bevis på sin konungs ynnest.
I allmänhet börjar vid denna tid förtjensten att
belönas med adelskap – något som står i samband
med rusttjenstens upphörande att vara grunden för
adelig frihet. Denna vigtiga förändring i afseende
på adelskapet inträdde vid inrättandet af
Riddarhuset, som skedde år 1626, och som vi här i ett
sammanhang vilja anföra. Den ovisshet och oreda, som
rådde i afseende på adeln och som föranlät konungen
att på 1617 års rikadag klaga, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
