Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Handelskompanierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
År 1625 utbetaltes på konungens befallning 15
procent till delegarne – »äfven om räkningarna
icke tilläte någon vinst».
Stundom hände dock, att kompaniets anspråk afslogos.
En af styrelseledamöterna (directorerne) Peter Kruse,
begärde vid ett företräde hos konungen 1625
ersättning för koppar, som förlorats i vattnet,
och för någon annan förlust. »Nej, Peter!»
– svarade konungen – »vi göra kompani och bevisa det
mycken gunst och nåd, hvarigenom det bekommer stor
vinst; det måste unna oss något med deraf!» Samme
man kunde icke återhålla ett uttryck af belåtenhet
öfver den vinst, som delegarne skördade af konungens
eftergifvenhet. »Gud gifve» – skrifver han i Juli 1626
– »att vi så kunde ordna sakerna, att vi måtte behålla en ända
fast; så länge vår allernådigste herre och konung
låter oss så leka och spela med sin tull och sina
penningar, som nu sker, så är ingen bräck, men
när det begäres, så gifver sig facit.» – Ett halft
år derefter skrifver han: »Vi hoppas att i år spela
en ärlig vinst, efter jag förnummit, att kongl.
maj:t, vår nådigste herre, hafver köpt till sig allan
råkopparen, som i år utgått; der hafver vår guvernör
slagit en god slag.» – I ett samtidigt bref till
kompaniets styrelse uttalar konungen sitt missnöje
dermed, att man sökt anstånd med utbetalningen till
delegarne. »Jag hade heller sett» – skrifver han
– »att I haden både lånt och borgat och handlat
dermed, huru I haden kunnat, att de hafva blifvit
contenterade (förnöjda).»
Men om delegarne i kopparkompaniet sålunda hade
skäl till mycken belåtenhet, så hade deremot
tillverkarne af kopparen, bergsmännen, det icke. Den
största olägenheten var den, att kompaniet dröjde
så länge med betalningen af den inköpta kopparen,
och bergsmännen måste derför med sin förlust bidraga
till kompaniets vinst samt antingen minska eller
öfvergifva sina grufdelar. Missnöjet gick derhän,
att man icke ville låta någon koppar komma på vågen,
och utbröt slutligen i vilda hotelser och våldsamma,
blodiga uppträden. Det var till marknaderna, då de
skulle göra sina årsuppköp, som de behöfde penningar,
men när de kommo dit och icke fingo några, råkade de i
förtviflan. »Jernbergsmännen voro på Olofsmessomarknad
(i Köping)» – skrifver ståthållaren i bergslagen –
»sågo ett galet exempel på kopparbergsmännen,
i det att de icke blefvo betalte. Derför se
många intet gerna detta kompaniets fortgång;
synnerligen är detta förhållandet med Nora och
Linde. Men de måste väl efterkomma kongl. maj:ts
befallning.» Per Banér och Carl Oxenstierna måste
slutligen af rådet uppsändas till Kopparberget för att
undersöka förhållandet. Men missnöjet lade sig icke.
Kopparkompaniet var ytterst förhatligt.
Konungen fortfor dock att omhulda detsamma. När han
år 1627 skulle afgå till Preussen, anbefalde han dess
vård åt rådet »såsom en sak, på hvilken hans högsta
makt, ja, endels hans välfärd hängde; de skulle veta,
att kongl. maj:ts intet större förtret vederfares,
än hvar kompaniet skulle komma på fara, eller att
ruineras, och deremot ingen större tjenst, än hvar
det hålles vid makt och kan komma till att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
