Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krigsväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till den utnämnde knekten betalades
rotepenningar. Denna frivilliga afgift, som någon
gång antog egenskapen af en slags bevillning, var
gammal häfd. Utskrivningsförrättarne förständigades
att tillse, det de nyutskrifne knektarne icke
förskingrade rotepenningarna, utan för dem köpte
sig kläder och undervärjor. Penningarna utdelades –
heter det – »eftersom hvar landsände hade sin
särdeles sedvana dermed». Men rotarne kunde ock,
såsom synes af ett annat bref, tillhållas att förse
de utnämnde knektarne så väl med dessa persedlar som
med penningar och resekost. År 1629 ålades rotarne
att icke lemna penningarna till knektarne, utan
för dessa försörja dem med kläder och undervärja. År
1630 ingick bland kronans inkomster rotehjelpen till
ett belopp af 18 daler från hvarje rote. Kronan skulle
deremot anskaffa beklädnad och värjor till det nyligen
utskrifna manskapet.
Men för att undgå den tryckande utskrifningen med
dess många olägenheter började hos allmogen i vissa
delar af riket den önskan göra sig gällande att sjelf
få bestämma knekteutnämningen; man åtog sig deremot
att uppsätta ett visst antal knektar och underkastade
sig i viss mån vidsträcktare förbindelser. Några
socknar i södra Dalarne samt norra Vestmanland –
Grangärde, Norr och Söder Bärke, Norberg, Våla och
Fernebo bergsfjerding – erbjödo sig att, hvarje
sex uti roten, uppställa en duglig karl till kronans
tjenst, och det bifölls af konungen. Det nämnda området
skulle ansvara för ett ständigt knektetal af 74 man,
hvilka dock icke fingo tagas bland »löst parti och
landlöpare», utan bland socknarnes befolkning. Dessa
aftal erhöllo år 1621 en utsträckning, som omfattade
hela Dalarne, hvilket landskap förband sig att hålla
1,400 man. Dessa med allmogen afslutade ordentliga
knektekontrakt utgöra början till det i en följande
tid genomförda s. k. indelningsverket hvars grundtanke
är att genom anvisning på jordegendom aflöna en
stående krigshär. I mån af tillgångarna sökte
Gustaf Adolf utsträcka detta aflöningssätt till
så många regementen och kompanier som möjligt.
Denna inrättning, hvars begynnelse kan spåras ännu
längre tillbaka, såsom under Johan III och Carl IX,
väckte redan under den närmast följande tiden Europas
uppmärksamhet såsom något egendomligt för Sverige,
hvilket icke annorstädes kunde utföras, »Och är
detta, ett bland det förnämsta, som konung Gustaf
Adolf den store hafver här i riket med stort beröm
inrättat» – yttrade ett par årtionden efter
konungens död Erik Oxenstierna i rådet – »hvilket
andra nationer hafva sökt imitera, men allt härtill
utan frukt».
Det var äfvenledes Gustaf Adolfs afsigt att åt
befälet anslå boställen inom de rotehåll, på hvilka
deras manskap var fördeladt, och han åsyftade dermed,
att befälet skulle kunna med uppmärksamhet följa
truppens uppförande i hembygden. Till sådana boställen
anordnades kronogårdar. Derigenom att krigaren,
både befäl och manskap, erhölle fasta boningar och
jord att odla, borde fosterlandskärleken hos dem
näras och brinna desto lifligare, så att de såsom
besutne jordinnehafvare med sjelfkänsla skulle
uppträda bland dess försvarare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
