Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krigsväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
befälhafvande, som äran kär hafver, vilja hafva
med sådana att beställa eller öfver dem att
bjuda. Slutligen kunna sådana lätteligen något argt
tillställa, hvaraf hela fältläger kunna taga skada,
alldenstund den icke lätteligen något ondt försakar,
som en gång bitit hufvudet af skammen, och den som
icke af blygsel låter hålla sig i huden, fruktar
näppeligen andra straff».
Helst borde tagas unga bondesöner och »lösdrifvande
embetsfolk, som förmögenhet hafva», – »Sådana som
hade föräldrar och hemvist», säger konungen, »rymma
icke så lätteligen bort – och ju yngre de komma till
krigsmannayrket, desto bättre låta de sig vänja och
lära vid de stycken som en krigsman tillhöra. Deras
tjenstetid är också längre, så att kronan har längre och större nytta af
dem..... Jag sade ock de som förmögenhet hafva, och det derför att
alla sådane, som utan nöd och torftighet uppfödas,
mestadels större mod hafva, än de som uti nöd och
förtryck af ungdomen vänjas hvar och en att frukta,
och en krigsman mest behöfver mod och det sinne,
att han låter sig tycka och äfven beflitar sig om
att vara lik andra och icke låta sig förtryckas
och föraktas. Han bör intet frukta och högre rädas
för än ett ondt rykte och ett föraktadt namn. De
fattiga kunna icke så göra, emedan de äro vane
att lida hvad man om dem säger och vid hvad namn
man dem kallar. Eljest kunde det ock gifva sjelfva
knektarne ett bättre anseende hos allmogen, om de
vore de förnämste socknemännens söner, och varder då
knekttjensten, icke (såsom härtill skedt är) af allom
hatad och föraktad».
För användandet af det lösdrifvande embetsfolket
anföres till en del samma skäl. »Ty desse äro
mestadels bondesöner som af lätja och sjelfsvåld
icke hafva lust till bondearbete och derför lärt
sig handtverk att med mindre möda kunna förvärfva
sin föda. Dernäst kunna de, när de hemförlofvas, med
sitt arbete hjelpa sig till rikligare föda och sin
näring hafva, hvilket är en god ting, ty torftighet
förtager modet, men den sin näring hafver, uti honom
växer hjertat, en egenskap som en krigsman har mest
af nöden. På tåg blifva ock desse mest nyttige, ty
ehvad handtverk det ock är, så kan det ju stundom
behöfvas, allt för den skull att ett krigsläger är
likt ett hushåll uti allo så när som plöja och så».
Men konungen framhåller vigten af att äfven desse
skulle vara bondesöner och förmögne. »Ty betlare och
landstrykare skämma det ädla ståndet ut, som dock
eljest alltid och hos alla folk hållits i vördning».
Kronans rätt bevakades vid dessa tillfällen af
utskrifningsförrätarne, allmogens af presterna och
nämnden, hvilken utgjordes af desamma tolf bönder,
som sutto i häradets ting. En knekteutskrifning
utan nämndens närvaro betraktades som olaglig. Likväl
kunde icke, oaktadt all omsorg, förtryck och
underslef undvikas. Äfven förmärktes upproriska
rörelser så väl i Småland som i Dalarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
