Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges grannar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stora dygder och hans äkta danska sinne hafva
skapat honom ett minne i alla danska hjertan, som
skall bibehålla sig till senaste slägter.» Hvad som
gör hans minne kärt för det danska folket, är väl
hufvudsakligen detsamma, som gjorde honom älskad,
medan han lefde – det nemligen att han i seder,
skick och språk var så ända igenom dansk. I hans
umgänge med sitt folk, så väl bonden, sjömannen och
handtverkaren som presten och herremannen, var det
mycket som påminte om Christian II. Det naturligt
godhjertade och trovärdiga i hans sätt att vara band
allas hjertan vid honom, och det var icke blott ett
talesätt, utan ren verklighet, då han sade: »Jag kan
tryggt lägga mig att sofva i hvarje hydda i landet.»
Genom sina stora personliga egenskaper var Christian
IV en konung med verklig makt, ehuru dock adeln
gjorde äfven honom mycket bekymmer. Adeln var en
kräfta för Danmarks sunda utveckling, och konung
Christian sjelf i sina gamla dagar, då glansen af
hans första framgångsrika krig mot Sverige längesedan
förbleknat, utropade med harm: »den danska adeln
är icke van att göra sina herrar något godt.» – »Det
kommer oss underligt före» – yttrar han en annan gång
med anledning af adelns vägran att på ringaste sätt
bidraga till statens upphjelpande – »det kommer oss
underligt före, att, när de skola understödja sina
herrar med penningar till fäderneslandets försvar,
då hafva de inga, men när de kunna som pant bekomma
kronans gods, då hafva de penningar för handen.»
Ännu tidigare yttrade han om dessa egennyttiga och
egenmäktiga adelsmän: »de akta icke Gud i himmelen,
mycket mindre deras herres och fäderneslands
upprätthållande.»
En svensk resident Magnus Dureel, som under de sju
sista åren af Christians regering vistades i Danmark,
säger i en berättelse om tillståndet i detta rike,
hvilken skickades till regeringen i Sverige, att
denne konung dels genom sin långa regering, dels
genom sina personliga egenskaper – »sitt courage»
– satt sig i anseende hos rådet (som alla voro
hans kreatur), så att han »i slikt och annat kunde
hafva sin egen mening.» Densamme yttrar sig för
öfrigt om ställningen i Danmark vid samma tid[1]
på följande sätt: »Då adeln, som mest utgör
den verkliga regeringen, mest förlorar i krig och
dessutom kan nyttja mergen af landets goda, flyter
häraf, att Danmarks stat är mera benägen till fred
och rolighet än till krig; hvarför ock adeln icke
ville tillåta någon fullständig krigsstat att i landet
bildas. Icke desto mindre, emedan de högeligen frukta
grannarnes makt, i synnerhet sedan Danmarks rike nu
mest begynner kringrännas af de svenskes makt genom
den väl fattade krigsstaten i Sverige, har adeln
blifvit nödsakad underhålla ett slags nödtorftig
milis; ty att upprätta en fullkomlig krigsstat,
tillåta hvarken kronans medel eller ratio status
(statsskicket), efter adeln städse hade att befrukta,
att konungen skulle förbinda med sig hären och stödja
sig på gemene man, som nu är missnöjd, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
