Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Sveriges deltagande i det trettioåriga kriget. Svenskarne och det trettioåriga kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Men efterföljande skäl» – tillägger konungen –
»beveka mig högt att åstunda, det denna expedition
åt Tyskland sin fortgång vinna måtte» – och han
anför åtta särskilda punkter, hvaribland först
rikets kränkta ära genom de svenska sändebudens
afvisande från Lübeck. »Dernäst efter man ser,
att man oundvikligen i det kriget råka måste, vore
det godt, att man sedem belli (krigsskådeplatsen)
annorstädes än i Sverige sätta måtte, ty vi äro
ingenstädes svagare än i Sverige. I veten sjelf,
huru vidlyftiga stränder och många hamnar vi hafva
att sköta, så att omöjligt är att hindra, det icke
fienden fotfäste (det dock Gud afvände) fatta kan. I
måtten säga, att man skulle hindra det med skeppen,
men deremot måste man betänka de många hamnar fienden
hafver.» Antingen nu dessa blockerades, hvarigenom
den svenska flottan skingrades, eller om, i fall hon
hölles samlad, någon ogynsam händelse inträffade,
så att hon icke kunde hindra fiendens landgång, så
stode man der. Men derute »ginge våra saker genom
Guds välsignelse säkrare».
Saken utvecklades vidare under fortsatt brefvexling
mellan konungen och Axel Oxenstierna. Om hösten
samma år skref konungen, »att han ännu icke
fullkomligen beslutat sig, om han skulle påtaga
sig den tyska expeditionen, eller på annat sätt
komma till fördrag med kejsaren, hvarför han med
det första begärde råd af kansleren». Och ännu i
December skrifver konungen till densamme, »att han
vore icke litet tvehågsen, hvad som i det tyska
kriget vore till att göra». Dessa betänkligheter
rörde dock hufvudsakligen blott, så att säga, sjelfva
utgångspunkten för kriget.
Det sista brefvet skrefs, sedan konungen haft ett
rådsmöte i Upsala, der frågan om kriget i Tyskland
afhandlats. Detta möte hölls i slutet af Oktober och
början af November 1629. Det märkeliga protokollet,
som fördes af Adler Salvius, finnes ännu i behåll,
sådant som det i rådet uppsattes.
Konungen öppnade öfverläggningarna med ett tal,
hvari han framstälde orsakerna till rådets
sammankallande. Bland dessa rör den första
»fredsfördraget» med Polen och den andra det tyska
kriget. Den tredje rörde Holland.
»Om det nya kriget veten I» – sade konungen – »att
jag hafver alltid längesedan spått, kejsaren skulle
komma oss på halsen; det hafver han nu i sommar gjort,
så att I sen, att sådant hafver varit rätt spådt. Och
ändock I hafven alltid rådt till kriget, likvisst är
än godt, att man det betänker, på det att, om annat än
väl ginge, man icke må säga det vara gjordt inconsulto
(oöfverlagdt). Sedan är det visst, att kommer man
deri, så lärer det ena kriget föda af sig det andra,
hvarför, emedan landet är svagt, på det att ingen må
morra sedan på regementet (styrelsen), vill jag nu
deröfver berådslå, bedjandes Gud att gifva oss goda
råd.»
Sedan derefter Carl Carlsson Gyllenhielm såsom den
äldste svarat och lyckönskat konungen till hans
hemkomst samt tackat honom för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
