Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Sveriges deltagande i det trettioåriga kriget. Svenskarne och det trettioåriga kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det omak, han haft för rikets skull, och Gud,
som bevarat honom, uppstäldes frågan, »om rådeligt
vore att fortsätta tyska kriget offensive eller
defensive åt året».
Skäl anfördes för och emot så väl det ena som det
andra. Bland rådsherrarne var konungens forne
lärare, herr Johan Skytte, den som uppträdde
emot anfallskriget. Bland annat framstälde
han såsom skäl för sin åsigt: naturen af en
monarki. »Kejsaren är stark» – sade han – »alla, Danus
(dansken) och andra, hafva stött sig på honom. Man
kan icke så lätteligen taga honom in. Det vore mot Gud
och samvetet att försöka monarkiens omstörtning.»
Härtill svarade konungen: »Alle monarkier hafva
öfvergått från en ätt till en annan: den galliska
monarkien från en italiensk slägt till en gallisk,
från denna till en frankisk. Den romerska har mellan
hundrade ätter gått, från den ena till den andra. En
monarkis bestånd, hvilar icke på personer, utan på
lagar.»
Skytte fortfor: »Endast med egna krafter måste kriget
föras, ty hvarje hjelp från Frankrike och Italien
är opålitlig.» – »Fransmännen» – svarade konungen –
»erbjuda i Januari 400,000 riksdaler i förskott.»
Skytte: »Om konungen segrar, skola tyskarne likväl
icke förena sig med honom; besegras han, skola de
draga sig undan.» – »Om konungen segrar» – svarade
konungen – »så skola de blifva hans byte.»
Skytte: »Ändamålet med kriget är endast och
allenast rikets säkerhet, då den icke kan på
annat sätt bättre vinnas. – Om någon olycklig
händelse skulle komma att inträffa, skulle all
fiendens makt öfversvämma Sverige.» – »Om vi alla
skulle falla i Tyskland» – svarade konungen – »så
skulle likväl svenskarne vara räddade i Sverige;
de skulle ega trettio örlogsskepp m. m. På annat
sätt skole vi icke, så som sakerna beskaffade äro,
erhålla fred, hvadan det icke är nog med papper och
bläck, om saken icke återställes i sitt förra skick,
särdeles att hertigarne af Pomern och Meklenburg[1]återförsättas i sin förra ställning, och städerna kring Östersjön....på det att vi må vara i säkerhet.»
Öfverläggningarna fortsattes den 1 November. Konungen
öppnade personligen äfven denna sammankomst. »Stenen
är lagd uppå oss, icke till följd af vårt utan genom
kejsarens förvållande, att han är kommen oss så när
hit ned på halsen: antingen måste vi succumbera (duka
under) eller vältra stenen af oss, och antingen vänta
honom i Kalmar eller möta honom i Stralsund.»
Vid voteringen visade sig, att alla öfvergått på
konungens sida och röstade för ett anfallskrig
i Tyskland. Af de åtta närvarande rådsherrarne
tillade Gabriel Gustafsson Oxenstierna den meningen,
»att man tillika borde söka alla fredsmedel, på det
saken må vara för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
