Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eröfringen af Frankfurt an der Oder och Landsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Härmed var nu vunnet hvad konungen åsyftat. »Men» – heter
det i nyssnämnda bref från Johan Banér – »ehuru det först icke var
meningen annat än att blott bemäktiga sig vallen, så gaf dock Gud
mera än vår mening var.» De svenske musketerarne följde den
undanvikande fienden i hack och häl fram till porten. Konungen lät då
framföra ett par kanoner och ställa dem på vallen, hvarpå de begynte
spela mot porten. I samma ögonblick såg han stegen resas mot muren
och några af sina tappra störta upp för den.
Det var, berättas det, en löjtnant vid namn Andreas Auer, bördig
från Meissen i Sachsen, som stod i spetsen för detta djerfva vågstycke.
Retad af de kejserliges hån, föreslog han ett litet antal soldater, som
han kände för att vara beslutsamme män, att tillsammans med sig på
stegen klättra uppför muren. Förslaget mottogs med bifall, och några
ögonblick derefter framburos tvänne stegar. Auer var sjelf den förste
på muren. Han lyckades med sina få följeslagare der fatta stånd, och
konungen dröjde icke att begagna sig deraf.
Han lät folk rycka fram till förstärkning. Må hända är det härpå
konungen syftar, då han i sitt bref till rikskansleren om Frankfurts
intagande yttrar: »Vi kommo till Frankfurt den 2 April ... Den 3
läto vi göra batterier och kommenderade några trupper att under
betäckning af kononerna löpa an på stadsvallen, icke ens tänkandes
sålunda få sjelfva staden in. Men våra drefvo fienden ej blott genast
från utanverken och vallen, utan följde honom i samma force på
hälarne inunder stadsporten, och en del med några få stormstegar
likasom flygandes öfver muren, kommo in i staden och fäktade så
länge, tills de andra öppnade portarne med petarder.»
Fienden värjde sig, enligt svenska underrättelser, »mäkta tappert»,
men sedan förstärkningen kommit och sedan Johan Banér sjelf satt sig
i spetsen för fotfolket, »gick det fort för sig». Svenskarne bemäktigade
sig »uno quasi impetu» (liksom i ett anlöpande) staden. Konungen
hade sjelf erinrat om fiendens blodiga dåd i Neu-Brandenburg och,
emedan Kniphausens folk till stor del utgjorts af skottar, hade han
ock här låtit skottarne gå främst. De läto sig icke heller uppehållas
förr än Guben-thor var tagen och fienden på denna sidan i full flykt
mot bron, hvilken ledde öfver Odern.
Under tiden gick det ännu hetare till vid Lebus-thor. Här förde
en irländare Walter Butler befälet mot svenskarne, hvilka förgäfves
tvänne gånger stormade. Först sedan nästan alla irländare fallit och
Butler sjelf var svårt sårad, lyckades det för svenskarne att vid tredje
stormningen taga denna port. Manfallet på svenska sidan var här stort.
Men på och vid bron, den enda vägen till räddning för de
kejserlige, uppstod en förfärlig trängsel. »Grefve von Schaumburg» –
heter det i berättelsen från högkvarteret, utan att något närmare derom
anföres – »hafver velat på sistone med rytteriet undsätta de andra,
men för bagagets och vagnarnes myckenhet skull icke framkommit,
utan hafver måst gifva till rygga». Trossvagnarne fastnade mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
