Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Adolf vinner fast fot vid Elben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
full slagordning i akt och mening att anfalla den svenska ställningen. Men när han på närmare håll
fick se, huru stark denna ställning var, studsade han tillbaka. Dock framskickade han hertigen af Holstein mot befästningsarbetet framför staden. Men hertigen blef så mottagen, att han snart måste vända om. En mördande kartesch-eld mötte nemligen de framstormande, och skotten voro så väl riktade, att hertigen måste gifva befallning att gå tillbaka, om icke allt folket skulle liksom smulas sönder. Detta och en skärmytsling mellan Tillys lätta ryttare och de svenska förposterna
till venster om staden var allt som tilldrog sig på förmiddagen.
Enligt en berättelse, som grundar sig på en obestyrkt sägen[1], skulle Tilly hafva stått i hemlig förbindelse
med några bönder, hvilka lofvat antända Werben och förnagla de svenska kanonerna. Gustaf Adolf, som
skulle fått kännedom härom, har då låtit uppgöra en stor eld bakom staden, hvaraf Tilly lockats att
storma, men blifvit tillbakaslagen med en oerhörd förlust. Utan tvifvel skulle dock, om denna berättelse vore sann, något ord om förräderiet hafva influtit i Grubbes berättelse eller i konungens egna bref till Gustaf Horn och andra, men här finnes intet, som kan gifva anledning till något sådant.
Emellertid lät Tilly på eftermiddagen framföra sitt tunga artilleri, hvarmed han började beskjuta staden och förskansningarna, men utan att den ringaste verkan förspordes. Tilly drog sig derför tillbaka till sitt läger om qvällen, qvarlemnande 2,000 man framför staden. Dessa drefvos dock tidigt påföljande morgon tillbaka och kommo i full flykt till det kejserliga lägret. Här uppstod en sådan bestörtning, att de finnas, hvilka tro, att, om konungen kunnat ana sin framgång och haft en betydligare styrka med sig, skulle hela den kejserliga hären blifvit förskingrad.
Dagen derpå – den 29 Juli – bröt Tilly upp och gick tillbaka till Arneburg. Det var ej blott omöjligheten att vid Werben kunna något uträtta mot Gustaf Adolf, som förmådde den gamle fältherren att återvända, det var äfven brist på lifsmedel och till sist en tilltagande sjuklighet bland folket. Äfven Werben och det svenska lägret hemsöktes af pesten, men det anmärkes som en synnerlig Guds nåd, att den här upphörde just under den starkaste sommarhettan. Hos Tilly var det ej så väl, och hungern fullbordade eländet. All tillförsel, som väntades söderifrån, borttogs af de kringströfvande svenska ryttarhoparne. I Tangermünde, der Tilly stod från 30 Juli till den 11 Augusti, blef det ännu värre. Trakten häromkring blef till slut så förödd, att ryttarne måste på sju mils afstånd söka fylla sina behof, men äfven detta med mycken svårighet, enär de svenske ständigt voro till hands och oftast hade framgång. – Bristen var stor äfven hos svenskarne.
»Hären har i sexton veckor» – skrifver konungen den 31 Juli från Werben till rikskansleren –»ingen penning bekommit... Vi hafva endast haft att underhålla dem med komissbröd, som vi pressat af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
