Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Georg nödgas anhålla om förbund med Gustaf Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han beklagade hvad som händt, men det var kurfurstens eget fel. Hade han trott konungen, skulle hvarken Magdeburg legat i aska, eller han sjelf nu befunnit sig i ett så olyckligt läge. Nu sökte han konungens hjelp, emedan han behöfde den, men han kunde ej sätta tro till en furste, hvars rådgifvare stodo i kejsarens sold, och som skulle lemna honom i sticket, så fort det behagade kejsaren att ogilla sin generals förfarande och befalla honom draga sig tillbaka.
Arnim åhörde konungen med en otålighet, som denne märkte. Men det undgick å en annan sida icke Arnim, att konungen gerna såg kurfursten bringad till nödvändigheten att kasta sig i hans armar. Han sökte i sitt svar blidka konungen och bad honom framställa sina fordringar. »Jag vill hafva Wittenbergs fästning» – - svarade konungen – »såsom skydd för mitt återtåg i händelse af en olycklig utgång; jag vill vidare hafva kurfurstens äldste son som gisslan, tre månaders sold för min krigshär, och slutligen fordrar jag, att kurfursten utlemnar förrädarne i sitt råd. På dessa
vilkor» – tillade han – »är jag färdig att marschera, hvarom icke, må kurfursten se till, huru han drager sig ur spelet.» Arnim bad konungen att få underrätta sin herre om dessa fordringar.
Johan Georg afbidade med ytterlig otålighet hans ankomst, och så fort han fick se Arnim, trodde han
sig få höra den efterlängtade nyheten, att konungen var under marsch. När han fick höra hans fordringar, utropade han: »Icke blott Wittenberg, utan Torgau, hela Sachsen skall stå honom öppet och jag skall lemna honom hela min familj som gisslan, och är det icke nog, så skall jag lemna mig sjelf i hans händer. Skynda tillbaka och säg honom, att han i Guds namn går framåt, jag är färdig att utlemna förrädarne, att betala solden samt offra min egendom och mitt lif för det gemensamma bästa.»
Med detta svar uppträdde Arnim vid sin återkomst inför Gustaf Adolf. Denne blef rörd af kurfurstens
förtroende och förklarade, att han eftergaf sina fordringar med undantag af solden. Den 1 September
upprättades förbundet på följande vilkor: 1) sachsiska hären stäldes under konungens befäl; 2) alla fasta platser vid Elben skulle stå honom öppna, och 3) så länge han med sin här stod i Sachsen, skulle denna af landet underhållas. Gustaf Adolf lofvade att icke nedlägga vapen, förr än fienden vore drifven utom Sachsen.
Så hade Gustaf Adolf uppnått sitt länge efterlängtade mål att få den mäktigaste af de protestantiske
furstarne i Tyskland att öppet och bestämdt förklara sig. Och det hade gått fortare än han sjelf vågat hoppas. Till och med Tilly hade icke väntat sig, att detta förbund skulle så snart komma till stånd, ehuru man förutsett att det skulle inträffa och ingalunda varit missbelåten dermed. Det drag af öfvermod, som efter de många segrarna utbildat sig inom den kejserliga hären, framsticker äfven här, uttalas högt af Pappenheim, medan det hos Tilly visar sig mera i handling än i ord. Enligt det ofvannämnda brefvet från Salvius gick det talet inom svenska hären, »att Tilly med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
