Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Möte mellan svenskar och spaniorer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en smal, framskjutande landtunga, och här var det som öfvergången skulle företagas.
Tidigt på morgonen den 7 gick Nils Brahe öfver med 300 man af gula regementet. De voro knappt öfverkomma, förr än Don Filip kom med sitt rytteri och störtade öfver dem. Men grefve Nils och hans gossar försvarade sig med hjeltemod, tills förstärkning hann ankomma, och Gustaf Adolf, som från motsatta stranden med oro afbidat utgången, såg ändtligen det spanska rytteriet fly. Derefter verkstäldes öfvergången af den öfriga hären, och om aftonen samma dag gaf sig besättningen i skansen.
Till minne af denna märkliga händelse, som Gustaf Adolf ville föreviga, uppfördes på det ställe å
östra stranden, hvarifrån öfvergången skett, en hög fyrkantig pelare, på hvars spets sattes det götiska lejonet. Det bar på hufvudet en hjelm med krona och höll i ramen ett svärd, hvilket var riktadt mot den motsatta vestra stranden.
Dagen derpå (den 8 December) gaf sig äfven staden Oppenheim, och slottet togs med storm. Sedan
rytteriet blifvit fördt öfver Rhen, gick konungen med hela hären norr ut till Maintz. Det var den
10 December. Har gick det raskt att få in staden, ehuru den stolte de Silva hade förklarat för den
bortresande kurfursten, som betviflat besättningens tillräcklighet, »att han med sina två tusen man ville försvara fästningen, vore det än mot tre konungar af Sverige». Efter tre dagar uppgaf de Silva Maintz (den 13 December). Förlusten för svenskarne var så godt som ingen, men Axel Lillie förlorade – berättar Grubbe – sitt ben, då han skulle göra rum på en ort för de svenska batterierna. Mycket byte vans, synnerligast krigsförnödenheter och lifsmedel.
Den spanska besättningen fick fritt aftåga. Gustaf Adolf ville nemligen, såsom nämndt är, ogerna komma i delo med spanjorerna. Han skrifver från Maintz den 31 December till riksens råd och berättar öfvergången öfver Rhen samt huru han dervid blef öfverfallen af Don Silva, hvilken han tillbakadrifvit, och tagit Oppenheim – samt tillägger: »Skall nu detta vara ett fredsbrott? Eller skall man söka förlikning med Spanien för vår handels skull och för att hafva händerna fria mot Frankrike, hvars konung med ett stort antal antågar och allaredan är i Metz, för att göra oss traktaten med kejsaren svår?»
Det var Spaniens sjömakt, som konungen fruktade. Om förhållandet till Frankrike få vi här nedan tala.
Konungen fortsätter: *Å andra sidan lärer icke Spanien godvilligt lemna hvad det innehafver i Pfaltz, och utan att Pfaltz blifver konungen i Böhmen restitueradt, kan ej blifva en säker fred. Emot Spanien skulle England och Holland vara benägna att göra oss bistånd. Vi äre ock af den mening, att när Göteborg och vestra sjösidan är väl besatt, skall Sverige kunna för Spaniens anfall nogsamt vara försäkradt».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
