Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Adolf i Nürnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Å den fiendtliga sidan hafva vi att märka Tillys här, som, 20,000 man stark, låg i vinterqvarter norr om Donau; ungefär samma styrka fans i Böhmen och Schlesien under Tiefenbach och Maradas mot sachsarne; i Neder-Sachsen och Westfalen fans Pappenheim, äfvenledes med 20,000 man, hvilka dock till största delen voro kringspridda såsom besättningar i de flesta orter, hvilka de kejserlige här innehade.
Denne senare gjorde Gustaf Adolf icke ringa bekymmer. Genom en rad af lysande krigsföretag lyckades han under loppet af 1632 att försvara sig emot de spridda svenska härfördelningar, hvilka omgåfvo honom, följande i allmänhet den grundsatsen att utdraga besättningarna ur de aflägsnare fästningarna för att derigenom blifva fienderna vuxen i öppna fältet. Det var hans tåg mot Magdeburg, som förmådde Gustaf Adolf att med sin här bryta upp från Maintz. Det gälde att rädda Banér, och såsom vanligt förstorades hans fara af ryktet. Banér sjelf antog Pappenheim vara vida starkare, än han i verkligheten var, och drog sig derför, i enlighet med konungens befallning att spara sitt folk, tillbaka bakom Saale.
Pappenheims styrka var emellertid icke större än 4,500 man. Med denna lilla här nalkades han i hastiga marscher Magdeburg, hvars besättning var nära att gifva sig. Han ankom till staden den 4 Januari 1632 och stannade här några dagar, sköflande den kringliggande trakten och förstörande allt, som ännu återstod att förstöra. Den 8:de bröt han åter upp, medtagande besättningen i Magdeburg, samt förföljd af så väl Banér som hertig Wilhelm af Weimar. Magdeburg besattes nu af svenskarne. Konungen återvände till Frankfurt, som vi veta, i sällskap med sin drottning.
Ungefär vid samma tid – den 12 Januari – föll Wismar i svenskarnes händer, hvarpå Tott började
öfverskrida Elbe. Han var maklig och led af gikt, så att det var icke mycket bevändt med honom. Frampå våren måste han ock lemna befälet åt Baudissin.
Medan kurfursten af Sachsen, efter att hafva utan motstånd trängt in i Böhmen och vunnit Prag, låg
med sin här i norra Böhmen och hvilade på sina lättvunna lagrar, förtryckande landets invånare och underhandlande med Brandenburg om fredens återställande, alltid en vän till hälften, tveksam och obeslutsam, erhöll Gustaf Horn i Franken befallning att, om så behöfdes, understödja honom och i annat fall förlägga sitt folk i det bambergska biskopsstiftet, hvilket senare också verkstäldes.
Den till München flyktande biskopen utverkade af Maximilian att Tilly skyndade till undsättning. Konungen, som fick underrättelse härom, skickade ilbud till Banér och hertig Wilhelm att skynda till Horns hjelp, men ingendera hann fram. Horn var sjelf underrättad om Tillys annalkande, men blef
till följd af underordnades förseelse öfverraskad – det var den 28 Februari – så att han måste utrymma Bamberg, men gjorde längs Main ett mästerligt återtåg till Schweinfurt, hvarunder han lyckades tillfoga Tilly en betydlig skada.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
