Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Adolf rycker in i Baiern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Derpå red konungen bort, och när han kom till de sina, berättade han leende händelsen för de närvarande furstarne och herrarne.
Senare på eftermiddagen fördes en fiendtlig trumpetare med förbundna ögon till konungen. Han begärde pass för det fransyska sändebudet, som ville samtala med konungen, »förmodligen om ett vapenstillestånd» – säger berättaren, men tillägger: »deraf torde blifva intet.»
Hos konungen hade emellertid beslutet mognat att midt för Tilly och hans förskansade här slå en brygga öfver floden och tillkämpa sig öfvergången. Dessförinnan sammankallade han dock ett krigsråd för att höra sina generalers mening. Men de fleste af dessa voro af en helt annan åsigt än konungen och studsade tillbaka för den framkastade tanken att i fiendens åsyn gå öfver den strida och djupa floden. De afrådde derför från ett sådant vågstycke. I synnerhet talade Gustaf Horn deremot.
Han fästade uppmärksamheten så väl på de svårigheter, som närmast mötte i och för sjelfva öfvergången, då fienden vore väl förskansad, strömmen strid med branta stränder och bromaterialier alldeles saknades, som derpå, att i händelse af motgång katolikerne åter skulle höja modet och återtåget blifva högst farligt, efter som man befann sig midt i fiendens land utan någon fast stödjepunkt. »Det vore bättre» – menade han – »att uppskjuta öfvergången öfver Lech och deremot gå till Böhmen mot Wallenstein samt krossa honom, innan han allt för mycket hunnit förstärka sig,
derefter skulle Baiern lätt falla, hvaremot, om detta uraktlätes, man lupe fara att afskäras från sjökanten och må hända blefve tvungen till en ofördelaktig slagtning.»
Det afgjorda motstånd, som konungen fann hos sina förnämsta generaler, gjorde honom misslynt. »Det
behöfves ej så mycket tal för att gå öfver en flod» – sade han – »fienden har ej hemtat sig från
sin bestörtning öfver de lidna nederlagen, och de förstärkningar, som Tilly erhållit, utgöras till det mesta af oöfvade bönder. Man bör ej gifva honom tid att ytterligare förstärka sig.» I denna anda talade konungen och visade, att Donauwerth vore en god stödjepunkt i händelse af en mindre gynsam utgång, och att, hvad Wallenstein beträffade, vore hans här i hast sammanrafsad och derför föga farlig.
Men Horn stod fast vid sin mening, och då utropade konungen: »Hvad, vi som hafva gått öfver Oder, Elbe, Rhen, ja, öfver sjelfva Östersjön – vi skulle stanna försagde framför Lechfloden!» Konungen var sjelf fullt öfvertygad om företagets utförbarhet, och de sista orden tilläto icke vidare någon invändning. Det beslöts att företaga den farliga öfvergången.
Sedan konungen återkommit från sin ridt utmed stranden på morgonen den 3 April, lät han sammandraga hären vid byn Oberndorf, som låg strax söder om ett slott med samma namn, hvilket tillhörde grefve Fugger. Nere vid stranden börjades uppförandet af trenne batterier med tillsammans 72 kanoner, hvarjemte virke framfördes att slå en bro öfver floden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
