Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Adolf i Baiern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enskilda soldater råkat i böndernes händer. De blefvo på det omänskligaste sätt stympade, ögonen utrycktes, näsa och öron afskuros, händer och fötter afhöggos och så vidare. Äfven städerna visade sig ytterst fiendtliga.
De svenska soldaterne vedergälde lika med lika. Konungen sökte förekomma det, men var sjelf i hög grad uppretad mot den fiendtliga befolkningen. Gustaf Horn sändes till Landshut vid Isar, men den baierska besättningen vägrade att gifva sig, hvarför konungen sjelf begaf sig dit med hufvudhären. Nu tågade bairarne bort, och borgarena, hvilka trodde, att den förtörnade konungen på dem ville fastställa ett exempel, mottogo honom med bäfvande hjertan. Knäfallande bådo de om en mild
behandling.
I den sinnesstämning, hvari Gustaf Adolf då var, bevärdigade han dem knappt med en blick. »Stå upp
och bed Gud både för dig och staden, det behöfs sannerligen!» – sade han åt borgmästaren och fortsatte obeveklig sin väg till slottet. Det var qväfvande hett om dagen, och denna omständighet jemte den upprörda sinnesförfattningen, hvartill kom, att konungen i allmänhet icke synes hafva under dessa dagar mått riktigt väl[1], gjorde att han öfverfölls af en ögonblicklig vanmakt. Han drack ett glas vatten, steg åter till häst och red med samma stränga och dystra utseende tillbaka till lägret.
Emellertid lät han genom Horn tillsäga borgarena, att de icke hade något att frukta. Men de måste erlägga en synnerligt dryg brandskatt, ett öde, som äfven öfvergick det närbelägna biskopsstiftet Freysing. Här mötte sändebud från München, Baierns hufvudstad, hvilka sökte afvända den fara, som hotade deras stad.
Ifrån denna stad hade kurfurstinnan skyndsamt begifvit sig till Saltzburg, hvarjemte en mängd
skatter och dyrbarheter blifvit i största hast bortförda till ett otillgängligt fäste nära gränsen
till Tyrolen. Föredömet följdes af de förnämste i staden, så att de qvarvarande lemnades alldeles åt
sig sjelfva. Det var desse, som i sin nöd skickade ombud till den svenske konungen i Freysing. De erhöllo också konungens löfte om förskoning mot en brandskatt af 400,000 riksdaler. De gjorde invändningar och bådo om förminskning af den stora summan, föreställande konungen, att de rikaste innevånarne hade lemnat staden.
Gustaf Adolf vägrade och ryckte fram mot staden med hela sin här. Nya ombud mötte, hvilka förklarade
innevånarnes benägenhet att erlägga den fordrade brandskatten, och den 7 Maj höll den svenske
konungen sitt högtidliga intåg i Maximilians hufvudstad. Han var äfven här omgifven af Fredrik af Pfaltz och flera andra tyska furstar samt sina svenska krigshöfdingar. Utanför staden mötte honom
magistratens äldste, hvilka på knä öfverlemnade honom stadens nycklar.
Konungen red genom staden upp till det kurfurstliga palatset. Hären lägrade sig utanför staden. Det
var ett gripande ögonblick i den af ödet så bittert pröfvade Fredriks af Pfaltz lif att vid den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
