Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Adolf i Baiern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
segrande svenske konungens sida intåga i sin hätskaste fiendes hufvudstad. Hvilken omkastning af
förhållandena var det icke också, när man tänker tillbaka ett tiotal af år, och ser samma furste i
ilande flykt lemna Prag och sin böhmiska krona, besegrad hufvudsakligen genom sin frändes, den
baierske hertigens medverkan!
München var redan på denna tid en af Tysklands vackraste städer, och det kurfurstliga palatset
utmärkte sig högeligen genom sin skönhet, sin dyrbara inredning och sina konstsamlingar. Konungen lät föra sig genom alla rummen och beundrade den utsökta smaken i allt, från möblerna, förgyllningarna, marmorn och skulpturerna till taflorna och öfriga konstföremål. Han frågade slottsfogden, hvilken varit byggmästaren till en så skön byggnad. »Hvem skulle det väl vara» – svarade denne – »annat än kurfursten sjelf?» – »Sannerligen» – återtog konungen – »jag skulle väl vilja hafva den byggmästaren, jag skulle skicka honom till Stockholm och der låta honom bygga
åt mig ett likadant palats!» Men den oförskräckte slottsfogden svarade: »Han skall nog akta sig att göra eders majestät den mödan, han vet nog att sätta sig i säkerhet!» Och den trogne tjenarens öppenhjertiga språk misshagade icke konungen.
Det berättas emellertid, att den rika prakten i Maximilians palats väckt hos Fredrik af Pfaltz och
några andra af de tyska furstarne begär att hämnas de olyckor, hvarmed katolikerne hemsökt norra Tysklands städer och slott. De skola hafva rådt konungen att uppbränna München eller åtminstone det kurfurstliga slottet. Det försäkras till och med, att man redan låtit gräfva minor under det sistnämnda. Men Gustaf Adolf var icke den man, som ville låna sig till en så låg hämnd. »Viljen I då» – sade han – »att jag skall likna mina förfäder, desse göter, och göra mitt minne lika förhatligt som deras?» Han förbjöd till och med vid lifsstraff att göra den ringaste skada i den sköna byggnaden, och oaktadt en mängd af nyfikne, som genomvandrade rummen och beskådade kostbarheterna, saknades icke det ringaste.
I tyghuset, som konungen besökte och som var beryktadt både för sin skönhet och mängden af kanoner,
fann han betydliga förråd, bland annat flera tusen färdiga fältdrägter, men till sin förvåning icke en enda kanon. En af de arbetare, som hjelpt till att nedgräfva dem, förrådde emellertid snart det ställe, hvarest de blifvit gömda, nemligen under golfvet i sjelfva tyghuset. Golfvet uppbröts också, och vid åsynen af de många kanonerna, som här sågos ligga sida om sida, skall konungen hafva utropat: »Stigen upp från de döda och kommen till doms!» Icke mindre än 140 stycken upptogos; 24 voro af en utomordentlig storlek och skönhet, i synnerhet de så kallade »tolf apostlarne» och »suggan», hvilken sistnämnda var störst af alla. I de flesta funnos krut och kulor, men i en fann man 30,000 blanka guldmynt.
Konungen fann mycket nöje i att undersöka kanonerna och deras preglar, hvilka talade om segrarne öfver deras forna egare. En och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
