Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wallenstein återtager befälet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvad denne begärde, lät han förstå. Något visst uppgjordes icke, framför allt ingenting skriftligt,
men konungen förklarade bestämdt att bistå och upprätthålla Wallenstein mot hans fiender, så snart han skilt sig från kejsaren. Wallenstein skall dertill hafva yttrat, »att den säkerkerhet, som konungens löfte innebure, vore honom så kär som verlden», och stod fast vid sin försäkran, »att när
han ansåge tiden kommen, så skulle han affalla från kejsaren». Han rådde tillika konungen att komma öfver ens med kurfurstarne och gå löst på Tilly; »finge sedan 12,000 man svenskar under grefve Thurn tåga till honom, så skulle konungen få se, hvad de för honom skulle göra.»
Så inträffade slaget vid Leipzig. En sammankomst egde kort derefter rum i ett lusthus, tillhörigt
grefve Maximilian Wallenstein, mellan den afskedade fältherren och Adam Trzka. Wallenstein var vid det bästa lynne och utlät sig i utrop öfver slagets utgång och öfver Tilly, som så med ens kunnat förlora all sin reputation. »Om detta hände mig» – sade han – »så beröfvade jag mig sjelf lifvet; men detta är bra för oss!» – Derpå öfverlemnade han sig åt sina mot kejsaren fiendtliga hugskott och planer. Tvänne jesuiter gingo fram och tillbaka i trädgården, och han sade: »Vi skulle taga dem till råds!»
Om konungen skickade honom folk – sådana voro hans planer – skulle han draga till sig de gamle
officerarne vid den kejserliga hären och lemna jesuiternes gods åt soldaterne. Att böhmarne
kastade Martinitz och Slavata ut genom fönstret, var den största dumhet; de skulle hafva ränt värjan
genom lifvet på dem. Nu ville han med den svenska undsättningshären, såsom vicekonung öfver Böhmen, i eget namn föra kriget i de kejserliga arfländerna; han hoppades kunna drifva kejsaren bort till Italien och i grund förderfva det habsburgska huset. Gustaf Adolf borde blott icke för mycket inlåta sig med Frankrike, sedan skulle han och Wallenstein taga sakerna om hand och utan afseende på hvarken Österrike eller Frankrike låta fienderna, och förnämligast kurfursten af Baiern, känna sin hämnd. Gustaf Adolfs fiender i Tyskland måste i grund utrotas, ty i annat fall sköte ogräset
ständigt upp på nytt igen.
Sådan var nu Wallensteins sinnesstämning, och sådana hans planer! Det berodde på Gustaf Adolf, om de
skulle komma till utförande. Men denne drog sig i det afgörande ögonblicket tillbaka. I sjelfva verket skulle det nästan mera väcka förundran, om konungen verkligen anförtrott sig åt denne man, än att han höll honom på lämpligt afstånd ifrån sig. Wallenstein hade varit hans bittraste fiende, och den omständigheten, att han nu stod i begrepp att förråda kejsaren, sin herre, kunde icke vara af art att hos Gustaf Adolf ingifva förtroende. En sådan man i spetsen för en krigshär kunde blifva farlig och skulle utan tvifvel blifva det, då det svårligen lät tänka sig, att han på längden skulle vilja stå i något som helst underordnadt förhållande till den svenske konungen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
