Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungens och Wallensteins första möte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilka med oro och bekymmer skådade emot den närmaste framtiden, sade han, att han icke skulle öfvergifva dem utan med alla krafter försvara deras stad, och det kungliga löftet mottogs med glädje och tacksamhet.
Konungens aning bekräftades också snart. Hopar af kroater började ströfva ända fram till Nürnberg, och spioner inberättade till konungen, det Wallenstein verkligen hade för afsigt att vända sig mot honom. Då bröt han upp och var den 22 Juni med hela hären åter vid Nürnberg.
Då var det af konungen utstakade lägret redan i det närmaste färdigt. Nürnbergarne hade nemligen med
den största beredvillighet skyndat att deltaga i arbetet, liksom ock några tusen deras underlydande
bönder och en mängd landtfolk, som från alla håll flydde in i staden. Det var under förutsättning att Wallenstein skulle komma öster ifrån som detta läger, hvilket sträckte sig i en vid krets, omfattande Laufer-Thor i nordost och Frauen-Thor i sydost, blifvit anlagdt. Det anses för ett mästerverk i befästningskonst. Gustaf Adolf sjelf, i bref till Axel Oxenstierna, säger om sitt läger: »Det är temligen starkt förskansadt.»
Men Wallenstein anföll icke på denna sida. Man fick tvärt om se honom långsamt och på vördnadsfullt
afstånd gå söder om Nürnberg till Schwabach. Han hade vid Eger inväntat kurfursten af Baiern med dennes här. Mötet mellan de båda männen var kallt. Den ene kunde icke glömma den förföljelse, hvarför han fallit ett offer, och njöt nu af att kunna förödmjuka sin gamle fiende. Kurfursten åter beherskade fullkomligt hvad han kände inom sig, ehuru äfven han ingalunda gerna sett sig nödsakad att lemna sitt land och gå så långt norr ut för att förena sig med en man, i hvilken han visste att han hade en oförsonlig fiende.
De båda förenade härarne utgjorde omkring 40,000 man[1]. Kurfursten måste foga sig deruti, att Wallenstein förde högsta befälet, liksom i beslutet att gå, icke till Baiern att skydda detta land, utan mot Gustaf Adolf och Nürnberg. Genom vilseledande rörelser och utspridda rykten, att tåget gälde Sachsen, sökte man locka den svenske konungen från Nürnberg, men då detta icke lyckades, bröt Wallenstein upp och gick öfver Sultzbach mot denna stad. Han fick äfven snart
bestämda underrättelser om, att det svenska lägret vid staden var alldeles oangripligt, och drog sig derför, såsom nämndt är, mera åt söder på sidan om Nürnberg.
Han framtågade på sitt vanliga sätt, omgifven af rök och lågor från brinnande byar och gårdar samt följd af en oändlig tross. Sjelf befann han sig vid den 4,000 man starka förtrafven. Man tog denna styrka för en ströfvande kroattross, så att både den tappre Taupadel med underlägsna krafter vågade ett anfall, hvarvid han sjelf blef fången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
