Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungens och Wallensteins första möte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjelf neder igenom, emedan han kände vägarne», fick underrättelser från konungen – skrifver med anledning deraf den 20 Juli, »att fienden understår sig intet försöka, utan ligger och förtär sig sjelf. H. Maj:t skrifver, det han haft ondt om rågfoder, emedan fienden ligger så nära hos honom; dock hafva de Nürnberger ett ståteligt förråd uppå hafre och korn, så att hästarne dermed en god tid ännu kunna hållas; till folkets underhåll är der ingen brist.»
Slutet af månaden kröntes af tvänne framgångar för svenskarne. En afdelning kroater hade öfverrumplat och tagit en mängd vagnar och hästar, deribland flera af konungens egna, men konungen, som fått underrättelse derom, skyndade sjelf att upphinna kroaterna, hvilket också lyckades, så att större delen af dem nedhöggs och bytet återtogs. Det var den 24:de.
Om en annan framgång fem dagar derefter skrifver konungen sjelf till Oxenstierna. Öfverste Taupadel[1], som blifvit utlöst, skulle på aftonen afgå att bemäktiga sig Freistadt, der Maximilian af Baiern samlat ett stort förråd af lifsmedel. Konungen följde sjelf efter med 500 musketerare och en afdelning rytteri samt stannade på halfva vägen för att betäcka återtåget. Det nattliga tåget märktes icke från Alte-Feste, utan man kom der förbi, och tidigt på morgonen öfverrumplades Freistadt och uppbrändes. Förråden voro så stora, att de icke kunde
lastas på 1,000 vagnar. Han återvände med 400 oxar och en mängd andra förnödenheter.
Konungen sjelf fick under tiden en strid med den i föregående berättelser omnämnde Sparre, nu
generalvaktmästare vid den baierska hären. Denne hade haft ett anslag på de svenska furagerarne, men stötte alldeles oförutsedt på konungen. En lång och het strid uppstod, men så väl Sparre sjelf som de fleste af hans officerare blefvo fångne och nästan hela hans trupp – 2,000 man – blef nedhuggen. Konungen slutar brefvet härom med en tacksägelse till Gud för segern, men tillägger en bön om att flera sådana måtte följa.
Det behöfdes ock. Ställningen blef oaktadt dessa framgångar med hvarje dag svårare. Lichtenau, ett
litet fäste sydvest om Wallensteins läger, intogs af dennes folk, och kroaterne kommo i stora hopar
så nära inpå det svenska lägret, att till slut ingen vågade sig ut på furagering. Bristen på foder blef så stor, att hästarne stupade hundradetals, och en del ryttare måste beväpna sig och göra tjenst som fotfolk. Nöden började äfven blifva stor för folket; man måste nöja sig med hälften så mycket bröd dagligen (1 skålpund i stället för 2). Helsotillståndet gaf, oaktadt alla försigtighetsmått, anledning till stora bekymmer. Dödligheten hos borgerskapet och landtfolket tilltog på ett högst oroväckande sätt. Hären förminskades med omkring 3,000 man.
Hvad fienden beträffar, så stod det der vida bättre till än konungen förmodade. Clas Horn omtalar i sitt ofvannämnda bref, att enligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
