Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anfallet på Alte-Feste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillbaka och huru hans yppersta officerare buros sårade ur striden eller ock föllo, utan att den
ringaste framgång vanns, störtade med värjan i hand i spetsen för friska trupper till en ny storm. Men äfven detta anfall – hvari konungen i anseende till den starka hettan, enligt en sägen i trakten, skall hafva deltagit i blotta skjortärmarna – medförde lika liten verkan. Så vida icke hela fotfolket skulle onödigtvis uppoffras, måste striden upphöra. En kula bortslet under striden sulan från konungens stöfvel, och en officer stupade vid hans sida.
Klockan var då omkring 5 på eftermiddagen. Men det fordrades den största försigtighet att föra trupperna tillbaka ur elden. Torstensson skulle med artilleriet och en afdelning fotfolk biträda återtåget af dem som stormat förhuggningarna. De afdelningar, hvilka stodo i skogen och trängt längst fram samt riktat sitt anfall mot Alte-Feste, bad konungen Hepburn att återföra. Denne, öfverdrifvet stolt som de fleste skottar, hade med anledning af en förolämpning, som han ansåg sig hafva lidit, tagit afsked ur svensk tjenst och derför hittills endast som en overksam åskådare följt striden. Han villfor konungens begäran. Det uppdrag han fick var i hög grad farligt, men i samma mån ärofullt, och han verkstälde det med stor skicklighet.
Torstensson var mindre lycklig. De kejserlige gjorde, så fort de sågo svenskarne draga sig tillbaka, ett häftigt utfall, som visserligen afslogs, men den tappre artillerigeneralen blef tagen till fånga. Så fort konungen kommit utom skotthåll, lät han genast uppställa sitt folk i slagordning för att vara beredd på allt, medan ännu striden fortgick så väl till venster om honom som till höger.
Till venster i floddalen hade en hessisk fältvakt, sedan öfversten blifvit sårad, tagit till flykten, men då framryckte Stålhandske med finnarne. Striden fördes med omvexlande framgång, men efter erhållen förstärkning drefs fienden tillbaka. Då framryckte Fugger med öfverlägsen styrka, och finnarne måste vika för öfvermakten. Här låg strax norr om Dombach en liten skogsdunge, i hvilken konungen vid första framryckandet inkastat 700 musketerare, och mot dessa vände sig nu Fugger. Men här blef han sjelf dödligt sårad, hvarpå hans ryttare drogo sig tillbaka och striden på denna sida upphörde.
Den högra flygelns fotbrigader under hertig Bernhard, som haft en besvärlig väg genom den täta och obanade skogen, stötte i denna på fiendtliga musketerare, hvilka endast långsamt veko tillbaka. Men då gälde det att tränga uppför den branta åsen för att storma den vestra ändan af Burgstall. Efter en het strid lyckades detta. Hertigen sjelf visade prof på utmärkt tapperhet och fick en häst skjuten under sig. Den här uppförda skansen icke blott intogs, utan man lyckades bibehålla den.
Nu uppstod en plötslig bestörtning i fiendelägret. Tälten började nedtagas, och trossen beredde sig att fly. En officer skyndade till Wallenstein, som fortfarande befann sig på Alte-Feste, att underrätta honom om olyckan. Wallenstein bibehöll hela sitt lugn: »Om Gud i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
