Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anfallet på Alte-Feste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
himmelen sjelf kommer» – sade han – »så skall han icke taga Burgstall ifrån mig!» I sjelfva verket
var faran icke ringa, om svenskarne kunde uppföra kanoner till den tagna skansen, ty denna beherskade åsen och kunde blifva utgångspunkten för en strid, som må hända gifvit en annan vändning åt sakerna.
Men nu var dagen förliden. Underrättelserna om hertig Bernhards framgång träffade konungen, der han stod med sitt i slagordning väntande fotfolk. Det var emellertid för sent att samma dag kunna begagna sig af denna framgång. Olyckligtvis började också ett stridt regn falla, hvilket fortfor hela natten, så att marken blef alldeks uppblött och i hög grad slipprig. Bud på bud kom från hertig Bernhard med anhållan om förstärkning, men så väl den inbrytande natten som den stora folkförlust, han redan lidit, gjorde att konungen vägrade. Fram emot morgonen kom hertigen sjelf. Då hade dock genom regnet marken blifvit så slipprig, att några kanoner ej kunde uppföras till den tagna skansen, hvarför det beslöts, att hertigen skulle utrymma skansen och draga sig tillbaka.
Så väl skansarna som fienden förblefvo hela natten under vapen. På morgonen förnyades striden på flera punkter, och fienden började öfvergå till anfall. Klockan 10 på förmiddagen drog sig hertig
Bernhard tillbaka från Burgstall. Fienden förföljde med yttersta häftighet, men hertigen verkstälde
återtåget med mycken ordning, medtagande alla sårade som påträffades kringspridda i skogen. Ned på slätten kommo icke de kejserlige.
Gustaf Adolf qvarstannade tills all fara var förbi. Tusen skottar under Monroe stodo längst framskjutna mot fienden. De hade lidit mycket under striden. Monroe blödde ur flera sår och kunde knappt gå. Konungen bad honom skynda så fort han kunde till en fältskär, tog sjelf hans halfpik och gick till fots med regementet, som nu ryckte tillbaka, bildande eftertruppen till den på konungens befallning återtågande hären. Några skärmytslingar föreföllo under dagens lopp, dervid Wallenstein, som vågat sig ned till skogsbrynet, var nära att blifva tagen till fånga, men den egentliga striden var slut.
Svenskarne hade förlorat omkring 1,000 man i döde; 1,500 sårade räknades. Men en mängd utmärkta
officerare voro bland de fallne, och Torstensson var fången. De kejserlige hade äfven förlorat flere
högre officerare och omkring 2,000 man. I bref till sin svåger Johan Casimir skref konungen, »att det var för mycket för att vara ett pagestreck, för litet för att vara fullt allvar».
Wallenstein kände sig stolt öfver att hafva tillbakakastat den segerrike Gustaf Adolf. Han skref
på hofmannavis till kejsaren om segern. »Han hade aldrig i sitt lif» – skref han – »sett en mera
våldsam eld, men svensken hade i striden stött af sig hornen. Han hade inbillat sig kunna tvinga
de kejserlige till återtåg, men han hade slutligen funnit, att det var hans kejserliga majestät som var den oöfvervinnlige».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
