Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Erfurt och Naumburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter mönstringen begaf sig konungen in i staden, gjorde ett kort
besök hos hertig Wilhelm och skyndade derefter till sin drottning,
som väntade honom. Men i sin otålighet hade Maria Eleonora med
sina fruntimmer skyndat ned på torget, der hon mötte konungen, som
steg af hästen och, sedan den första helsningen var gjord, förde sin
gemål till det hus, som var inredt till deras boning. Enligt en sägen
skall det hafva varit det prydliga hus, som nu kallas »den höga liljan»
och ligger i närheten af »Fredrik-Wilhelms-platsen».
Tillsammans med drottningen och hertig Erns af Weimar intogs
en hastig aftonmåltid, hvarpå konungen begaf sig till sina rum, der
han tillbragte natten med att läsa bref, utfärda befallningar och afsända
kurirer. Tidigt påföljande morgon var han uppe och ute i staden,
der han ämnade qvarlemna drottningen under sitt vistande i Sachsen.
Sedan han derefter tillsammans med drottningen intagit en lätt
frukost, redde han sig att lemna Erfurt. Till stadens rådsherrar, som
han tillkallat, yttrade han: »Jag öfverlemnar i eder vård det dyrbaraste
jag eger på jorden, min drottning. All ting äro underkastade vexlande
skiften, framför allt kriget, detta plågoris, som Gud pålagt
menniskorna för deras ondska. Snart nog kan också jag träffas af olyckan,
må hända af döden, och skulle detta vara Herrans vilje, så bevisa min
maka samma trohet och tillgifvenhet, som I alltid hafven visat mig.»
Drottningen smälte i tårar och konungen var sjelf djupt rörd.
Han slöt henne i sin famn, i det han bad Gud vara hennes beskydd.
»De skulle hvarandra återse» – sade han – »om icke i detta förgängliga
lifvet, så en gång förr eller senare i den eviga sällheten.» Derpå
steg han till häst och skyndade bort. Den tappre Taupadel qvarlemnades
såsom befälhafvare i staden.
Vägen togs i nordostlig riktning till Buttstedt, icke långt från
Weimar, »raka vägen till Leipzig» – heter det i ett konungens bref
härifrån. Han qvarstannade här öfver natten till den 30 Oktober, och
härifrän uppfordrades kurfursten och hertig Georg att förena sig med
honom. Han visste icke bestämdt, hvarest de befunno sig, men de
förmodades vara i Torgau, hvarför också kuriren sändes dit. Han
måste taga en lång omväg och kom derför sent fram till Torgau.
Konungen var likvisst vid godt mod. I ett af de bref, som han
skref från Buttstedt, yttrar han: »Ehuru fienden griper temligen
omkring sig och icke gifver oss litet att skaffa, hoppas vi dock med Guds
hjelp att kunnas råda öfver sakerna och hafva det fasta förtroendet till
Gud, hvars nåd och bistånd vi hittills i så många stycken sport, att
han skall som hittills välsigna våra vapen.» Han talar vidare om, att
han »efter vunnen lycklig framgång» ämnar afgå till Braunschweig för
att befria detta hertigdöme från fienden.
Det var nemligen konungens afsigt att, sedan han genom
föreningen med de sachsiska och lüneburgska trupperna blifvit fienden
öfverlägsen, utdrifva denne ur Sachsen och tvingat honom att taga
vinterqvarter i de kejserliga arfländerna. Sjelf ville han sedan med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
