Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaget vid Lützen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det här stående fiendtliga batteriet, kastade de sig öfver och eröfrade
detta.
Strax bakom batteriet stod den längst framskjutna af de stora
fiendtliga fotfolksfyrkanterna. Anförare för densamma var Bertold
Wallenstein, en son af öfverbefälhafvaren. Öfver den snedt bakom till
höger[1] stående fyrkanten fördes befälet af
markisen af Grana. Mot
denne senare kom den svenska brigaden anstormande med oemotståndlig
fart, under det att den gula brigaden vände sig mot Bertold
Wallenstein. Anfallet skedde med den kraft, att de båda fyrkanterna snart
började vackla och kommo i oordning samt måste draga sig tillbaka.
Den unge Bertold Wallenstein sårades.
Allt tycktes således här gå förträffligt. Men genom den svängning,
som den svenska brigaden gjort åt venster för att angripa den
fiendtliga fyrkanten, hade dess högra flygel blifvit blottad, och fiendtligt
rytteri syntes färdigt att begagna sig häraf för att hugga in, under det
att de båda återstående stora fotfolksfyrkanterna, likt rörliga fästningar,
kommo framryckande till de tillbakavikandes understöd. Wallenstein
befann sig sjelf, som vi veta, vid dessa fyrkanter och uppmuntrade
med sin närvaro de sina till mod och uthållighet. De tre svenska
brigaderna måste också tydligen, om icke snar hjelp komme, draga
sig tillbaka för öfvermakten. Ögonblicket var ytterst spännande.
Den gröna brigaden hade ännu icke kommit öfver landsvägen.
För att undvika den häftiga elden från det fiendtliga batteriet vid
väderqvarnarne på Galgberget hade den så småningom dragit sig åt
venster, der den branta sluttningen vid mjölnarehuset lemnade något
skydd. Det stora svenska batteriet från midten framfördes och
uppstäldes i luckan mellan gröna och blå brigaderna för att något
uppehålla väderqvarnsbatteriet. Men allt hängde på ett hår, och konungen,
hvilken här liksom öfver allt vakade öfver det hela och personligen
ville medverka och pådrifva verket, märkte faran och ilade till
hjelp från högra flygeln.
Denne kunde vid framryckandet röra sig med mera frihet, emedan
fienden på denna sida icke hade något artilleri. Väl skyggade hästarne
för muskötelden från dikena och kunde endast med möda framdrifvas,
men de svenske musketerarne undandrefvo de fiendtlige, så att detta
hinder var snart öfvervunnet. Ett återstod, det att komma öfver de djupa
dikena. Det synes troligt, att större delen af ryttarne måste afsitta och
föra hästarne vid betslet samt sedan åter sitta upp på andra sidan.
Finnarne under Stålhandske, som stodo längst till höger, kommo
först öfver, och derefter de öfriga sqvadronerna, sist småländingarne.
Utan att invänta dessa, gingo de öfrige med hängande tyglar löst på
det fiendtliga rytteriet, och till en början tycktes äfven här allt vilja
gå efter önskan. Isolanis kroater flydde genast utan att afvakta
anfallet. De drogo sig tvärt om bort från slagfältet, ridande på en lång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
