Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungens lik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under sorg och tårar upplyftade man de knappt igenkänliga
qvarlefvorna af den store konungen på en ammunitionsvagn, som i nattens
mörker kördes till Meuchen. Här inbars liket i byns kyrka, der det
nedlades framför altaret. Flere ryttare och officerare följde med in i
kyrkan, der skolmästaren om natten förrättade gudstjenst och en af
krigsmännen höll ett sorgetal.
Vid åsynen af den genom såren vanstälda kroppen ansåg man
det nödigt att genast öppna densamma, hvarvid en del af inelfvorna
begrofvos i kyrkan. Det svenska vapnet utmärkte stället, som
undersöktes 1832, då man under den upplyftade stenen i väggen fann en
halft förmultnad urna af ek.
Derefter flyttades liket till skolmästarens hus; denne var äfven
snickare och skulle förfärdiga en likkista. Hans hus befans emellertid
vara för litet, hvarför liket flyttades till en grannes. Det bord, hvarpå
det här lades, medan skolmästaren förfärdigade kistan, finnes ännu
i behåll – berättar Geijer. Följande dagen fördes liket till
Weissenfels[1].
Här blef konungens kropp balsamerad. Gustaf Adolf hade under
sin lifstid vid flera tillfällen uttalat sig emot bruket att balsamera de
döda. Men af dem, som voro närvarande i Weissenfels, kände ingen
denna konungens vilja. Den som verkstälde balsameringen, var apotekaren
Casparus. Salvius i sitt bref till pfaltzgrefven Johan Casimir[2]
säger: »Den sorgliga tidende om konungens dödliga afgång, om hvilken
jag för tre dagar förmälte, continuerar ty värre mer än för mycket.
Casparus apotekare, som konungens saliga lekamen hafver balsamerat,
skrifver, att konungen hafver bekommit nio sår, fem skott, tre hugg
och ett sting.» Inelfvorna begrofvos i Weissenfels. Men hjertat
lemnades å Maria Eleonora.
Hon skyndade vid första underrättelsen om den förfärliga olycka,
som drabbat henne, till Weissenfels, och der återsåg hon stofthyddan
af den, som för henne varit allt i lifvet. Hennes sorg var också
otröstlig, hennes tårar ville aldrig upphöra. Konungens hjerta lade
hon i en gulddosa, som hon ständigt bar hos sig. Från den älskades
lik ville hon lika litet skiljas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
