Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om konungens död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Berättelsen försätter oss tillbaka till den dag, då den trycktes
och utdelades, och är ett uttryck för hvad man väntade och hoppades.
Men ryktena om konungens mord vederlades deraf icke, utan fingo
förnyad fart, när man sedan erhöll bestämda underrättelser om att
han verkligen var död. Hvem som var mördaren, kunde till en början
ingen säga, men snart vände sig talet anklagande omkring Frans
Albert af Sachsen-Lauenburg, som sjelf i bref uttalar sin harm öfver
de för honom skymfliga ryktena.
Häftig, flygtig och opålitlig, var emellertid denne furste till sitt
skaplynne sådan, att soldaternes misstankar derutinnan kunde finna
liksom fäste. Hans beteende i slaget kom dertill och gaf styrka åt
misstankarna. När konungen föll, sprängde han bort ur striden och
flydde till Weissenfels, men följande morgon kl. 4 var han åter på
fältet. »Han var då så käck som någon», säger en samtida berättelse,
som låter honom hafva erhållit underrättelse om svenskarnes seger.
Hertigens flykt under striden och hans käcka uppträdande efter vunnen
seger voro emellertid omständigheter, som i de sörjande och förtviflade
soldaternes ögon talade emot honom. »Han fann hvarken användning
eller god vilja i hären» – heter det, och begaf sig derför redan efter
några dagar till sin frände kurfursten af Sachsen.
Det förefaller redan underligt, huru denne hertig, om han varit
konungens mördare, kunde sjelf vara den förste att omtala konungens
död. Och i Weissenfels kände man just till följd af den flyktande
hertigens berättelse olyckan förr än i Leipzig, ja förr – heter det i
den nyss anförda berättelsen – än i den svenska hären. Hans flykt
kan icke försvaras, ehuruväl den kan i någon mån förklaras af den
förvirring, som bemäktigade sig honom, då konungen sjönk ur hans
armar och han trodde allt vara förloradt. Det var också denna flykt,
som först vände soldatens uppmärksamhet på honom. Han anklagades
för feghet först och sedan för förräderi. Och omständigheterna
bidrogo, såsom nämndt är, att gifva stöd åt misstankarna.
»Sanningen är den» – heter det – »att han (Frans Albert)
hade varit i Wien till slutet af förledna Januari, sedan tjenat de
kejserlige och var blott för tre veckor eller fjorton dagar kommen till konungen.
Fruktande, att allt var förloradt, har han gifvit sig ur bataljen,
på det att, i händelse de kejserlige segrade, han skulle kunna
förevända, att han aldrig varit der»[1]. – Och hvad konungens krigare
fått i sitt hufvud, det satt qvar der. Hertigen gick och gälde i deras
ögon som konungamördare.
Men icke nog dermed. Talet fördes äfven af högt stående män.
Adler Salvius skref den 10 December 1632 från Hamburg till Grubbe:
»November månad har varit olycklig för många och stora män ...
Ett vill jag säga dig, som du vid tillfälle må gifva den, det vederbör,
tillkänna. Det säges, att en viss prins, ej blott med kurfurstens af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
