Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Hertig Bernhard af Weimar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
Christina.
kanslerens allvarliga föreställningar, att en summa penningar skulle
utdelas bland trupperna på vilkor, att dessa äfven svuro förbundsrådet
trohetsed. Med underrättelsen om detta beslut och tillika försedd med
en originalfullmakt att å mötets vägnar försäkra om tillfredsställandet
af härens fordringar återvände Horn till denna. Han fann nu
officerarne vid något fogligare stämning. De ursäktade tonen i sin
besvärsskrift genom den skyndsamhet, hvarmed den blifvit uppsatt, men
likväl utan att eftergifva något af sina fordringar.
Härom underhandlades långt efter sedan mötet i Heilbronn var
slutadt. I Maj månad lemnade hertig Bernhard hären och begaf sig
till rikskansleren, som då befann sig i Frankfurt am Main. Hertigen
talade ur en hög ton, fordrande, såsom här ofvan blifvit omnämndt,
Franken för egen räkning jemte värdigheten af generalissimus och
högsta ledningen af kriget, således just det directorium, som det nyss
slutade mötet uppdragit åt rikskansleren.
Dennes lugna hållning, ehuru han med skäl var uppretad öfver
hela denna sak, kom hertigen att nedstämma sina anspråk. Axel
Oxenstierna svarade, att hertigen skulle slippa den värdighet vid
svenska hären, som han dittills beklädt, och erhålla sitt afsked. Något
sådant hade hertig Bernhard icke väntat. Men emellertid ville icke heller
rikskansleren, som väl visste, huru högt denne man stod i soldaternes
ynnest, drifva sakerna till sin spets, utan lät slutligen beveka sig i
afseende på det begärda hertigdömet och öfverlemnade förläningsbrefvet
beledsagadt af det här ofvan anförda yttrandet. Hertigen skall hafva
svarat, »att en tysk furste hade mer att säga än tio svenska
adelsmän», något som må anföras, emedan det tjenar att belysa tonen i
samtalet mellan honom och rikskansleren.
Med samma medel stillades missnöjet i hären, nemligen med
föreningsbref i Sveriges namn på en mängd gods och herreskap i
Tyskland och genom utdelandet af penningar, inalles till ett värde af
4,900,000 riksdaler. Utdelningen af denna betydliga gåfva skedde
enligt öfverenskommelse med rikskansleren af hertig Bernhard.
Den storartade gåfvan väckte, som man kan förstå, uppseende både
inom och utom Tyskland. Rusdorf berättar i ett bref, huru konung
Christian i Danmark funnit sig stött deröfver och talat om den
högdragne rikskansleren, som härigenom väckt förargelse hos de förnämsta
hus i Tyskland. Och Wallenstein — heter det i samma bref — skulle
hafva yttrat, att kejsaren icke hade på tio år gjort så stora donationer.
Upproret var emellertid stilladt, men ett par månader hade gått
utan att denna här kunnat användas mot fienden. För någon tid
skildes nu hertig Bernhard och Horn från hvarandra, och den senare gick
till Schwaben, för att hindra en hjelphär af spaniorer och italienare
under hertigen af Feria att intränga i Tyskland, hvilket han dock ej
förmådde. Feria lyckades komma in i Baiern, och nu förenade sig åter
hertig Bernhard och Horn för att skydda Wurtemberg; men Feria gick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
