Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Wallensteins slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wallensteins slut.
35
norr om Steinau, hvilket ligger på vestra Oderstranden — under det
han sjelf med fotfolket och ett talrikt artilleri gick rakt på det svenska
lägret. Detta blef sålunda från tvänne sidor omringadt.
Efter en kort, men häftig strid, hvarunder det lyckades en del af
det svenska rytteriet att undkomma, blef det tydligt för de svenska
officerarne, att allt motstånd var omöjligt. De antogo derför
Wallensteins anbud af lif och frihet, om de gåfve sig. Största delen af hären
ingick i Wallensteins tjenst. Denne behöll tvärt emot
överenskommelsen Thurn och Duvall jemte flere officerare i fängelse och begagnade
sig af dem för att vinna de af svenskarna besatta städerna. Han tvang
dem nemligen att skrifva till de svenska befälhafvarne och befalla dem
att uppgifva de dem anförtrodda fästena. Då icke desto mindre den
svenska besättningen i Glogau icke ville gifva sig, hotade Wallenstein
att i dess åsyn låta upphänga Duvall samt lät verkligen framför en af
stadsportarne uppresa en galge, dit den tappre krigaren framleddes och
fick emottaga nattvarden. Denna upprörande syn förmådde svenskarne
att uppgifva staden mot vilkor af fritt aftåg, något som Wallenstein väl
lofvade, men icke uppfylde.
Nu gick det framåt under idel framgångar. Frankfurt an der Oder
och Landsberg föllo i de kejserliges händer, och Sten Bielke fruktade
att blifva öfverflyglad i Pomern, som ännu en gång började
genom-ströfvas af kroater. Samtidigt med detta utbredande af de kejserliga
vapnen norr ut utför Oderströmmen vände sig Wallenstein sjelf mot
Lausitz, der han tog Görlitz med storm, hvarpå Bautzen gaf sig af
fruktan för de på det förra stället utöfvade gräsligheterna.
Inom några få dagar hade Wallenstein gjort sig till herre öfver
nordöstra Tyskland och stod i spetsen för sin här hotande och mäktig
äfven för de båda kurfurstarne, hvilka uppmanades att ställa sina trupper
under hans befäl. Det var vid samma tid som Horn trängde
spanio-rerna tillbaka genom Schwabens berg och som hertig Bernhard tog
Regensburg och i dess domkyrka lät högtidligen hålla evangelisk
gudstjenst. Genom denna tilldragelse, som gjorde ett oerhördt uppseende,
bröts Wallensteins ställning.
Från Wien, der ett mäktigt parti fans emot Wallenstein, skickades
de mest enträgna uppmaningar, att han skulle skynda till öfra
Tyskland, der hertig Bernhard, som vi veta, gick in i Baiern och vände
sig mot Passau, hotande Österrike och Wien. Wallenstein lofvade att
ofördröjligen bryta upp och han ville, innan han ginge i vinterqvarter,
beröfva fienden den vunna fördelen. Han satte sig också genast i
rörelse och var vid medlet af månaden i Pilsen, der han sammanträffade
med ett kejserligt ombud, grefve Trautmannsdorf, för hvilken han
redogjorde rörande de förestående krigsrörelserna, men tillika öppet
uttalade den åsigten, att om kejsaren ock vunne tio segrar, skulle han
dermed vinna så litet, att ett enda nederlag skulle tillintetgöra honom.
Den påföljande morgonen, den 18 November, gick Wallenstein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
