Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Wallensteins slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
Christina.
slutet mellan Wallenstein och Arnim på fyra veckor i Augusti, gick
den sistnämnde till rikskansleren, som han fann omgifven af talrika
sändebud från främmande makter i Frankfurt.
Sammankomsten mellan Axel Oxenstierna och Arnim egde dock
icke rum i Frankfurt utan i Gelnhausen, det var om morgonen den 2
September. Arnim redogjorde för de senaste underhandlingarna och
framstälde Wallensteins planer, som ville, om han kunde räkna på
protestanternes och svenskarnes bistånd, gå lös på Österrike, under det
att hertig Bernhard framträngde i Baiern och Horn ginge mot
spanio-rerna i Elsass. Med förundran åhörde rikskansleren hvad den sachsiske
fältmarskalken hade att anföra, men han var både för försigtig och för
skarpsynt, att han genast skulle skänka sitt förtroende åt saken, och
hans misstro ökades, då icke en gång Arnim sjelf vågade tro på
allvaret af Wallensteins afsigter. Rikskansleren inskränkte sig derför till
samma svar, som han gifvit i Maj, att lemna sitt bistånd, när
Wallenstein på fullt allvar skrede till utförandet af sina afsigter.
Huru föga det i sjelfva verket var att lita på denne man, synes
framgå af hans yttrande till Frans Albert af Sachsen-Lauenburg, hvilken
efter Arnims återkomst besökte Wallenstein dagen efter denne. Efter
ett långt samtal blef på hertigens fråga, »hvart man nu skulle vända
sig?» Wallensteins svar: »rakt mot fienden!» — och då hertigen
ytterligare sporde, hvem som var fienden, sade Wallenstein: »Det är
svenskarne; främlingarne måste jagas ur Tyskland.» Hertig Frans tog det
för skämt, enär så väl svenskarne som de båda andlige kurfurstarne
varit inbegripne i de förda hemliga underhandlingarna. Men
Wallenstein förklarade fullt och fast, att det var hans allvar. Då blef hertig
Frans uppbragt och sade: »I menen icke ärligt med oss, I trolöse
påfveträlar!» — hvarpå han satte sig till häst och red bort.
Stilleståndet uppsades också till den 21 September och nu följde
en glänsande vapenbragd, under det man som bäst i Frankfurt, enligt
hvad ett bref från dervarande engelska sändebud förmäler, väntade
att få höra talas om Wallensteins affall från kejsaren.
Den svenska hären stod vid Odem, Arnim närmare Breslau, Thurn
och Duvall i ett svagt förskansadt läger vid Steinau, en stad belägen
ungefär midt emellan Breslau och Glogau, då Wallenstein bröt upp
och efter allt utseende ämnade kasta sig öfver Sachsen. Detta hade till
följd, att Arnim genast begaf sig åt detta håll, och det med en sådan
hast, att Johan Georg sjelf erkände sig icke kunna genomtränga orsaken
dertill. Wallensteins kroater förföljde de borttågande sachsarne, och
svenskarne hoppades under tiden kunna göra sig till herrar öfver öfra
Schlesien.
Men då kom Wallenstein med hela sin styrka oförmodadt öfver
dem, verkställande denna rörelse med sådan skyndsamhet, att han
tågade ända till nio mil på en dag. Också blefvo Thurn och Duvall
fullkomligt öfverraskade. Deras styrka utgjorde 5,000 man.
Wallensteins rytterigeneral Shaffgotsch gick öfver Odern — det var vid Köben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
