Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Wallensteins slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wallensteins slut.
33
ofvan Ens ’), och denne erhöll af kejsaren upprepade befallningar att
skynda till Baiern, men svarade, att Wallenstein befalt honom ligga
stilla, och denna befallning, icke kejsarens, lydde han. Kejsaren skref
till Wallenstein och begärde öfverstens afsked; i annat fall nödgades
han skrida till åtgärder, hvari andra skulle se ett varnande exempel.
Wallenstein å sin sida svarade, att han hade tillkallat öfversten för att
sjelf närmare undersöka allt. Med hjelpsändningar till Baiern blef
ingenting, och kejsaren måste gifva vika. Så väl med afseende derpå
som med afseende på vinterqvarteren ville kejsaren låta bero på
Wallensteins välmening— skref han, det var den 23 December 1633.
Men redan arbetade vid hofvet i Wien mäktiga krafter för att
åter skilja Wallenstein från hans befäl. De voro Wallensteins gamle
fiender, jesuiter, Maximilian af Baiern och dertill nu äfven spaniorer.
De senares inflytande var ganska stort, i synnerhet sedan en spansk
prinsessa blifvit förmäld med den unge konungen af Ungern.
Kapu-cinermunken Quiroga var här biktfader och rådgifvare. Mot detta
spanska inflytande, liksom i allmänhet mot hvarje främmande makts
inblandning i Tysklands angelägenheter, Frankrikes lika väl som Sveriges,
arbetade Wallenstein, på samma gång som han ville återställa
religionsfreden och utan tvifvel för egen räkning umgicks med planen att lyfta
på sitt hufvud Böhmens krona. Hans stora makt, ehuru han dock var
kejsarens undersåte, och hans sjelfviska planer voro det, som utgjorde
föremålet för talet vid hofvet omkring kejsarens person. Det spanska
sändebudet, grefve Onate, var slutligen den, som fullständigt öppnade
kejsarens ögon och förmådde honom till handling.
Denne ankom till Wien i Oktober 1633 och fann snart, att
Wallensteins förhållande hotade det habsburgska huset med förderf. Skulle
Wallenstein »sätta öfver grafven» — yttrade han i ett af sina bref —
såge han ej, hvar man skulle kunna göra honom motstånd. Kejsarens
anhängare i hären vore för få för att kunna uppträda mot honom.
Det vore nödvändigt att på ett eller annat sätt göra mannen oskadlig,
ehuru hvarken kejsaren eller någon af hans ministrar hade mod dertill.
Faran ökades, när man fick kännedom om en tilldragelse i Pilsen,
för hvilken vi här i korthet vilja redogöra.
Wallenstein hade kallat öfverstarne till en sammankomst i sitt
högqvarter. De kände redan af ryktet den spänning, som var rådande
mellan Wallenstein och hofvet, och befarade att, om han skildes från
befälet, förlora allt hvad de egde. De hade nemligen af egna medel
upprättat sina regementen och bevärat dem, och de hade gjort det
i förtröstan på Wallensteins ord, som lofvat dem full ersättning. Man
frågade sig med bestörtning hvad det skulle blifva af, om konungen af
Ungern, kejsarens son, skulle få befälet.
Denne hade, sedan hans äktenskap med den spanska infantinnan
Österrike indelas i Österrike ofvan och nedan Ens, en flod som i nordlig
siktning flyter till Donau. Landet vester om Ens kallas »ofvan Ens» och landet
öster derom »nedan Ens».
Starlnick o. Bäckström, Ber, ur Sv, Hist. V. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
