Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Wallensteins slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
Christina.
om hösten 1633 blifvit välsignadt med en arfvinge, hos kejsaren
uppträdt med anhållan om befälet öfver en här. Kejsaren kunde icke utan
Wallensteins samtycke bifalla, men denne vägrade bestämdt. Han ville
göra konungen till romersk konung, men alldeles icke medgifva honom
någon andel i befälet. »Konungen vore hans födde furste och herre» —
svarade han — »han ville till honom afstå befälet, men antaga honom
till medbröder, det ville han icke».
Om sitt afskedande hade Wallenstein äfven talat med den
ofvannämnde pater Quiroga, som i slutet af December kommit till Pilsen,
för att förmå honom sända sitt rytteri till en spansk infants ledsagande
till Nederländerna. Men han talade tillika om vilkoret för sitt
afträdande, nemligen att han skulle sättas i stånd att godtgöra öfverstarne
eller förmå dem att lösa honom från sin förbindelse. Öfverstarne, som
den 2 Januari 1634 fingo kännedom om kejsarens begäran, förklarade,
att dermed åsyftades härens undergång, och då förklarade Ilow, en af
Wallensteins förtrogne, att denne ämnade afsäga sig befälet.
Alla de närvarande beslöto då att sända Ilow jemte trenne
öfver-star till Wallenstein för att bedja honom afstå från detta förehafvande.
De måste upprepa sin begäran, innan Wallenstein lyssnade till
densamma, men slutligen lofvade han dem att dröja med sin afsägelse,
tills han finge se hvad kejsaren ville göra med afseende på hären, och
att icke utan öfverstames vetskap söndra sig från dem. Dock fordrade
han, att de å sin sida skulle utfästa sig att hålla ut med honom, så
att ej någon skymf skulle tillfogas honom.
Derpå upplästes och underskrefs en afhandling, hvari öfverstarne
högtidligt lofvade att icke på något sätt söndra eller låta söndra sig
från Wallenstein, utan med och för honom offra den sista blodsdroppen.
Den som bröte mot förskrifningen skulle anses som ärelös, och en hvar
skulle till lif och lemmar hämnas affallet. Det väckte någon
uppmärksamhet, att förpligtelsen icke var inskränkt till den tid, som
Wallenstein var kejserlig befälhafvare, och Henrik Julius af
Sachsen-Lauen-burg framkastade ett tvifvelsmål, huruvida icke saken kunde betraktas
såsom fiendtlig mot kejsaren, men Wallensteins förtrogne, Trzka och
Ilow, voro genast till hands med den lugnande upplysningen, att sjelfve
Gallas, hvars tillgifvenhet för kejsaren ingen kunde betvifla, hade
förklarat sig vilja instämma i skrifvelsen. Så skref hertig Henrik under,
och de andra följde exemplet, hvarpå följde ett gästabud hos Ilow, der
dokumentet blef fullständigt underskrifvet’).
Detta skedde dock icke utan motsägelser, och yttranden fäldes,
*) Det har berättats, att den omnämnda inskränkningen verkligen varit i
handlingen intagen, men att på gästabudet, då vinet gjort sin rund och öfverstarne voro
mindre fallne för noggrannhet i sådana saker, ett annat exemplar, der denna
inskränkning var utesluten, blifvit framlagdt och af dem undertecknadt. Men nyare
författare (L. von Ranke) säga, att Wallenstein ej skulle hafva vågat ett så groft
bedrägeri mot någon af desse kraftige män, hvilka mycket väl visste hvad de
underskrefvo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
