Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Wallensteins slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wallensteins slut.
37
Första underrättelsen om hvad som sålunda i hemlighet tilldragit
sig omkring honom och att han egentligen stod på en underminerad
mark fick Wallenstein, då han sände Trzka till Prag för att undersöka
ställningen der och se till, huruvida härafdelningarna enligt befallning
der började samlas. Trzka hade ej hunnit långt, förr än ban fick veta,
att besättningen i Prag slutit sig till kejsaren. Förskräckt återvände
han till Pilsen. Ilow och Kinsky, en landsflyktig Böhmare som
begagnats af Wallenstein i hans underhandlingar med Sverige och
Frankrike och som hoppades att genom denne tillsammans med de öfrige
landsflyktige dit få återvända, åhörde med sänkta hufvuden, hvad Trzka
berättade, och ritade derunder med sina käppar i sanden. Wallenstein
skall hafva utropat: »Jag hade freden i min hand!» — och efter än ett
ögonblicks tystnad skall han hafva tillagt: »Gud är rättvis!»
Han beslöt att afgå till Eger, dit han kallade sina öfverstar — och
dit han väntade undsättning från svenskarne. I början af Februari hade
han sändt underhandlingar till så väl Axel Oxenstierna som till hertig
Bernhard, och när uppmaningarna till den senare blefvo allt mer
enträgna och Frankfurt an der Oder och Landsberg slutligen erbjödos
honom såsom underpant — det var Frans Albert, som i Regensburg
underhandlade med honom — bröt verkligen hertig Bernhard upp och
nalkades, ehuru med mycken försigtighet, Eger. Så väl han som
rikskansleren fruktade alltjemt, att, oaktadt alla försäkringar, en krigslist
kunde ligga under alltsammans.
Äfven Arnim var på väg till Eger, sedan mötesplatsen blifvit
flyttad dit från Prag. Här skulle nu detsamma uträttas som vid den
sistnämnda staden, och ville icke kejsaren godkänna freden, synes det
hafva varit Wallensteins afsigt att i förbindelse med Sachsen och Sverige
bryta upp mot honom sjelf och tvinga honom till bifall.
Allt var kommet till sin spets, och såsom ett intyg på tonen vid
det kejserliga hofvet, åtminstone inom vissa kretsar, kan tjena ett
yttrande af det spanska sändebudet i bref till sin konung, der det heter,
att om Wallenstein finge hållas längre, skulle han inom en månad
förjaga kejsaren ur Tyskland.
Men vi följa Wallenstein till Eger, der sista akten i det skådespel,
hvari han varit den förnämste personen, skulle utspelas.
Med en handfull folk uppbröt Wallenstein från Pilsen den 12
Februari. Han hade under den sista tiden varit så besvärad af gikt,
att han hvarje dag måste sitta en timme i svettbad, och nu måste han
låta föra sig i en hängbår, som bars af tvänne hästar. Under vägen
aflägsnade sig ytterligare hertig Henrik Julius af Sachsen-Lauenburg och
Sparre, hvilka begåfvo sig till Prag och öfvergingo till kejsaren, men
deremot möttes Butler, densamme som vi lärde känna vid Frankfurt
an der Oder, då Gustaf Adolf eröfrade denna stad.
Butler befann sig i Öfre Pfaltz, då han en natt fick Wallensteins
befallning att med sitt regemente begifva sig till Prag. Han gjorde det
ogerna och anade, att det var fråga om att vända sig mot kejsaren,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
