Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Wallensteins slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
Christina.
gått längre, än de rätteligen bort, men detta ville han tillgifva och
glömma; endast Wallenstein sjelf och två andra, hvilka betecknades
som upprorsstiftare, undantogos från denna tillgift. Desse två voro
Trzka och Ilow.
Men man gick tillväga med den största försigtighet och i djupaste
hemlighet för att icke åstadkomma någon söndring i hären, hvaraf
fienden kunnat begagna sig. Derför fortgingo de offentliga meddelandena
till Wallenstein på vanligt sätt, så att han icke skulle fatta misstankar.
Man vände sig först till Altringer och Piccolomini, hvilka snart
vunnos, men erhöllo befallning att icke genast skrida till uppenbart
våld. Man ville först höra Wallenstein, innan man dömde honom,
och detta skulle ske på det sätt, att han togs till fånga och fördes till
ett säkert ställe, der saken med honom kunde afhandlas och han få
tillfälle att anföra hvad han kunde hafva att säga till sitt urskuldande.
Det skulle verkställas af de båda nämnda generalerna på en ny
sammankomst, som Wallenstein utlyst med befälet i Pilsen.
Planen med tillfångatagandet misslyckades emellertid, emedan
Wallenstein ombytt besättning i Pilsen, och dennas befälhafvare icke
skulle hafva lemnat sitt bistånd. På denna sammankomst uppsattes en
ny skrift, hvari Wallenstein löste öfverstarne från deras förpligtelse, om
han skulle företaga något mot kejsarens tjenst och religionen, något
som aldrig fallit honom i sinnet, och öfverstarne å sin sida lofvade att
hålla ut med honom till sista blodsdroppen, eftersom han endast till
deras bästa lofvat stanna vid sitt öfverbefäl.
En af öfverstarne sändes att meddela denna skrift för kejsaren i
Wien och anhålla om ett samtal med Eggenberg. På Hvita berget vid
Prag ämnade Wallenstein sammandraga sin här, och i dess närvaro
ville han med det kejserliga ombudet och med Arnim, som äfven skulle
begifva sig dit, komma till ett slutligt afhandlande af freden med de
båda protestantiska kurfurstarna, hvilken kejsaren antagligen icke kunnat
annat än för sin del godkänna. Men det blef ingenting af med
Wallensteins resa till Prag eller härens sammandragande på Hvita berget.
Ehuru i största hemlighet, lyckades man dock göra den kejserliga
kungörelsen om Wallensteins afsättning känd, och då kejsaren tillika
genom understöd från Spanien sattes i stånd att med klingande mynt
godtgöra en hop fordringar, drogos så småningom öfverstarne ifrån
Wallenstein, hvilken åter sväfvade i fullkomlig okunnighet om allt detta.
När kejsaren var viss om, att han hade de förnämste anförarne på sin
sida, såsom Altringer, Piccolomini, Gallas, Maradas, Colloredo,
Hatzfeld, Götz med flera, så lemnade han sin hittills iakttagna
hemlighetsfullhet och framträdde i öppen dager med sin afsättningsdom. Den 8
Februari utfärdades i Wien en ny kungörelse, hvari Wallenstein
förklarades för en edsbrytare, som vore inbegripen i en sammansvärjning
mot kejsaren för att beröfva honom hans arfländer, krona och spira.
Hären befaltes att endast lyda de nyssnämnda befälhafvarne. Denna
kungörelse sändes till hvarje afdelning af hären.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
