Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Rikskansleren i Frankrike - Johan Banér i Sandersleben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
Christina.
utvecklade Sveriges afsigter i afseende på kriget samt framstälde faran
för Tysklands grannar, om detta land blefve förenadt till ett rike.
Han lade derför holländarne på hjertat nödvändigheten att försvara de
särskilda tyska staternas oberoende och bad dem bidraga dertill,
berömmande den ihärdighet, hvarmed de kämpat mot Spanien. Men
holländarne fäste sig icke mycket vid hvad rikskansleren hade att
säga. Äfven de beherskades af den föreställningen, att Sverige nu
spelat ut sin roll i Tyskland, och de ville derför icke närmare inlåta
sig med detta rike. Detta inverkade dock icke på deras uppförande i
det yttre mot sin store gäst. Men dessa hedersbetygelser voro ock
det enda, som Axel Oxenstierna vann på sitt besök i Holland.
På det hela taget syntes det för den återvändande Axel
Oxenstierna, som om sakernas läge föga förändrats genom hans resa.
Hol-ländarnes likgiltighet visade sig i öppen dager, Richelieus mera, så att
säga, förstulet. Bekymren tryckte från alla sidor, utan att någon
ljusning visade sig på den mörka himmelen. Hvad de svenske männen
under dessa svåra månader måste tåla, skall följande berättelse visa.
Johan Banér i Sandersleben.
Sedan Johan Georg i Sachsen slutat fred med kejsaren, skulle han
i enlighet med densamma uppträda mot Sverige. Det var nemligen
öfverenskommet, att kejsaren skulle vända sig mot fransmännen, och
kurfursten mot svenskarne. Denne började ock genast efter den
förberedande freden, som slöts i Pirna den 13 November 1634, att visa
sin fiendtliga sinnesstämning, i det han skref och begärde, att
svenskarne måtte utrymma Thüringen, der han ville förlägga sin här i
vinterqvarter. Han ville nemligen icke förlägga sitt folk i sitt eget land,
när han nu efter freden måste draga det ur de kejserliga arfländerna.
Här låg Johan Banér med den här, som vi sågo honom anföra i
Schlesien och Böhmen under loppet af detta år, tills slaget vid
Nörd-lingen inträffade, då han öfvergafs af både sachsare och brandenburgare.
Han drog sig då till Thüringen, der han låg stilla, då brefvet från
Johan Georg kom med anhållan att han måtte utrymma detta land.
Banér hade svårt att derpå lemna något svar, enär man så länge som
möjligt ville undvika en öppen krigsförklaring af Sachsen, men redan
innan han hunnit svara, fick han underrättelse, att kurfursten framryckt
till Naumburg och begärde ett samtal med honom.
Johan Banér sände en annan i sitt ställe. Det skedde för att i
det längsta uppskjuta ett afgörande svar. Det var förenadt med
fördelar för ställningen i allmänhet att behålla qvarteren i Thüringen,
men måste man derför gå våldsamt till väga, så var kriget förklaradt,
och detta ville man, som nämndt är, undvika. Men kurfursten
förklarade, »att han måste träffa Banér, om han ock sjelf skulle uppsöka
honom», och nu måste Banér samtycka till samtalet, som egde rum i
Sandersleben, en stad i det nuvarande Anhalt, den 2 Januari 1635.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
