Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Johan Banér i Sandersleben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johan Banér i Sandershben.
59
Af redan anförda skäl måste Banér här gå in på att åt sachsarne
öfverlemna Thüringen med undantag af Erfurt, hvilket han behöll jemte
biskopsstiften Magdeburg och Halberstadt. När underhandlingarna voro
afslutade, anstäldes ett gästabud, och derefter framlades till
undertecknande de nu renskrifna exemplaren af öfverenskommelsen. Man
hade druckit mycket vid bordet, och Johan Banér var ingen
kost-föraktare vid sådana tillfällen, men det oaktadt märkte han, att man
förfalskat innehållet af handlingarna. Der stod nu, tvärt emot hvad
som öfverenskommits, att Sverige skulle öfverlemna hela Thüringen och
endast öfver nästa vinter behålla Magdeburg och Halberstadt.
Sinnet flammade upp hos Johan Banér, när han märkte bedrägeriet.
Han vägrade att underskrifva och ville genast lemna Sandersleben.
Men i ett inre rum befunno sig kurfursten och furstarne af Anhalt,
och Johan Banér förmåddes att gå in till dem. Johan Georg kom
emot honom och tilltalade honom i bittra ordalag samt befalte honom
att genast underskrifva. Han hade nu vind i seglen, och han
begagnade sig deraf. Det lät helt annorlunda, när han bönföll Gustaf Adolf
om hjelp, men sedan dess hade många vindar blåst, och nu var det
allt glömdt. Nu talade han i stora och stolta ord, »att han måste
hafva vinterqvarteren, och ville ej Banér i godo lemna Thüringen, så
skulle kurfursten med våld drifva honom så väl derifrån som från de
båda stiften».
Men Johan Banér var icke den man, som lät skrämma sig med
ord. »Det blifver icke lätt» — sade han — »att drifva mig från Erfurt
och Magdeburg; den som det försöker, bränner jag på fingrarne». —
»Hvad!» — ropade då Johan Georg — »viljen I bränna mig på
fingrarne ? I svenskar skolen laga eder bort från Tyskland, eljest skall min
fot hjelpa eder på vägen.» Johan Banér svarade derpå, »att orden
föllo sig något annorlunda, när svenskarne först kommo till Tyskland;
sådan tacksägelse och sådant afsked hade hvarken de eller deras konung
af Sachsen förtjent», hvarvid kurfursten något saktade sig.
Det blef vid det muntliga aftalet. Men i sjelfva verket var
dermed icke mycket vunnet. Ty å ena sidan växte modet och tillförsigten
hos Johan Georg, och å den andra sidan framalstrades af hela
ställningen, som oaktadt allt bemödande tydde på krig mellan Sverige och
dess forna bundsförvandter, en betänklig oro inom den svenska hären,
som till större delen utgjordes af tyskar. I Maj månad 1635
sammanträdde det högre befälet och fordrade, att Oxenstierna och Banér skulle
redogöra för, huru hären skulle besoldas och huru den allmänna freden
skulle beredas. Det rådde en jäsning och oro i sinnena, som kunde
blifva farlig, om fienden begagnade sig deraf, och han gjorde det. Nu
lyckades man stilla oron, och officerarne afgåfvo ny trohetsed, men
framtiden var oviss.
Så stodo sakerna, då freden mellan Johan Georg och kejsaren
afslöts i Prag. Det skymfliga i denna fred gick både Banér och
Oxenstierna djupt till sinnes. De närmaste följderna af densamma upptogo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
