Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Det börjar ljusna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO
Christina.
Denne hade redan hunnit till Parchim *), då Banér och
Torstensson efter sin förening i Grubenhagen 2) började rycka framåt.
Kurfursten drog sig då till Havelberg, förgäfves försökande verkställa den
förening med Marazini, som han åsyftade. Han måste äfven se, huru
denne Banér, som han skulle jaga ur Tyskland, jagade honom sjelf
från Havelberg och återtog Werben. Johan Georg lyckades väl till slut
att förena sig med Marazini, men icke ens nu kunde han tillfoga sin
fiende någon afbräck. Detta skedde i December.
Sålunda slutade detta bekymmerfulla år vida gynsammare än man
kunnat vänta. Man kunde nu liksom se sig omkring och ett
ögonblick hemta andan. Den gode kurfursten åkte der i sin kaross och
såg med förundran, huru de föraktade svenskarne gjorde hans ståtliga
plan om intet. Väl hade han fått dem så långt som till
sjökanten, men dermed tycktes intet vara vunnet. Med en sådan fältherre
som Johan Banér, hvilken i snille och fältherreegenskaper må hända
stod den store bortgångne närmast, kunde på långt när icke kurfursten
eller en Baudissin mäta sig. Derför började också kurfursten mot
slutet af året något stämma med sin höga ton och lät sig beqväma att
återupptaga de underhandlingar, som han efter rikskanslerens afresa
från Magdeburg afbrutit.
En af de meklenburgska hertigarne, hvilka fruktade för sitt lands
förhärjande, när kriget drog sig åt deras trakter, uppträdde som
fredsmedlare och reste fram och åter mellan kurfursten och rikskansleren.
Saken tycktes också arta sig väl, och ett möte utsattes för fredens
fullkomliga afslutande, det var i Januari 1636. Men kejsaren höll fort
med sitt förakt. Han skickade väl nu en fullmakt till kurfursten att
underhandla med Sverige, men utan att erkänna drottning Christina
såsom regerande i Sverige; och när i Januari 1636 äfven kurfursten af
Brandenburg förklarade Sverige krig, tystnade talet om fred återigen,
och Johan Georg tog åter munnen full af öfvermodiga och skymfliga
ord mot svenskarne.
»Han är förstockad som Farao» — sade Axel Oxenstierna — »jag
tror säkerligen, att han likaledes går sitt förderf till mötes.» Till sin
broder skref han från Weimar den 29 Mars 1636: »Han hade hört»
— säger han — »att danska sändebudet i Stockholm inberättat till
Köpenhamn, huru herrarne i regeringen voro så ledsna vid kriget, att
de önskade komma derifrån på hvad vilkor som helst. Men för
sådant tal bad han sin broder så mycket som möjligt varna samt i
stället uppmuntra folket och i synnerhet medbröderna i rådet, att de hellre
alltid och allestädes talade högt och modigt om fäderneslandet såsom
andra högsinnade folk. Hvad som felade borde rättas, men döljas,
och för verlden borde man visa friskt mod. Han förlitade sig på sin
1) Beläget uugefär midt i Meklenburg helt nära södra gränsen.
s) Nordost om Schwerin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
