Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Det börjar ljusna - Johan Banérs fälttåg - I Thüringen och vid Magdeburg 1636
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det börjar ljusna.
69
broder, på marsken och andra vänner, att de häruti med samdrägt
arbetade på fäderneslandets bästa.»
Man ser att detta bref andades ett friskare sinne och ett nytändt
mod. Svårmodet vek ifrån honom och han höjde åter sitt hufvud,
seende sig kunna med ännu större skäl än kort förut tala emot den
modlöshet, som bemäktigat sig herrarne hemma i rådet. »Den som
söker fred» — heter det i nyss anförda bref till brodern — »han
måste först med kraft taga svärdet i handen. Hade salig konungen det
icke gjort, så hade ej Sverige stått, der det nu står. Gören I
likaledes, så behöfven I icke tvifla om en god fred. Gören I annorlunda,
så följer deraf hvad som redan följt, förakt för oss och dylika
skamliga förslag, som denne dryckesbult och medelmåttige herre, denne
kurfurste af Sachsen, understått sig att tillbjuda vårt fädernesland.»
Om sommaren 1636 återvände Axel Oxenstierna hem. Han blef
i Stockholm mottagen med hedersbevisningar. Ett utskott af ständerna
var tillsammans i Stockholm, och utskickade af dem voro honom till
mötes vid stadsportarna. Under den tillströmmande folkmängdens
bifallsrop infördes han i staden. När han inträdde i rådet, intog han
först en stol vid nedersta ändan af bordet, och sedan han redogjort
för sitt görande och låtande i Tyskland samt blifvit af Jakob De la
Gardie på regeringens och rådets vägnar betackad och uppmanad att
intaga sin plats, satte han sig i rikskanslersstolen.
Det var i början rikskanslerens mening att återvända till Tyskland,
eller det hette så för att icke stöta Johan Banér, då Sten Bielke och
Adler Salvius förordnades att sköta de tyska ärendena till kanslerens
återkomst. Johan Banér fordrade nemligen att blifva general is sim us,
d. v. s. att i sin hand förena högsta ledningen af både de militäriska
och de civila sakerna, både kriget och underhandlingarna. Regeringen
ville icke gå in på något sådant, men det visade sig snart omöjligt
att få någon annan i rikskanslerens ställe med hans anseende. Man
insåg, »att statssakerne i Tyskland berodde af kriget och dess lycka
eller olycka», och Johan Banér fick fria händer i kriget.
Johan Banérs fälttåg.
1 Thüringen och vid. Magdeburg (våren och sommaren 1636).
Fälttåget år 1636 inleddes med en seger i Westfalen. Här hade
Banér, som vi veta, lemnat de mindre pålitliga regementena. Den
förnämste af befälhafvarne, Speerreuter, gick snart öfver i kejserlig tjenst,
men så godt som ensam, ty till och med hans eget regemente, der
Hans Christofer von Königsmarck var öfverstlöjtnant, följde honom icke.
Denne Königsmarck förmådde äfven de öfrige att till större delen blifva
Sverige trogna, och mot slutet af år 1635 skickade rikskansleren till
dem Kniphausen. Denne hade till följd af något missförstånd lemnat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
