Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Johan Banérs fälttåg - Banér i Böhmen 1639 - Fälttåget 1640 och tåget mot Regensburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO
Christina.
af ett mildt lynne och ytterst sträng i sina seder, undvek till och med
sin systers sällskap och tillät sig ej ens att njuta doftet af en skön
blomma, för att icke sinligheten måtte få makt med honom.
Emellertid visade han sig snart ega en krigares mod. Vid hans sida sattes
den erfarne Piccolomini. Han tågade från Nederländerna med 8,000
man walloner, och äfven Hatzfeld skyndade från Franken till Böhmen.
Banér hade icke någon framgång för Prag, han tog några skansar,
och de svenska kanonerna dundrade mot staden, hvarvid en kula flög
in i det lusthus, der erkehertigen satt och spisade med sina hofherrar;
men han måste dock till följd af vattenbrist tåga bort. Han intog de
förra qvarteren. De anryckande kejserliga härarne kunde till följd af
årstiden ingenting uträtta. Så gick året 1639 ^^ ända, och i Mars
1640 lemnade Banér Böhmen och gick öfver Meissen till Thüringen.
Detta sistnämnda krigsår ansåg Banér sjelf för det svåraste och
tråkigaste, som han varit med om. Det följdes af det glänsande tåget
mot Regensburg på vintern till 1641.
Fälttåget 1640 och tåget mot Regensburg.
Piccolomini följde efter svenskarne ur Böhmen under ständiga
skärmytslingar. Vid Saalfeld i Thüringen slog Piccolomini läger, och dit
kom i början af Maj en protestantisk här om 36,000 man. De kejserlige
räknade omkring 4,000 man mera. Den protestantiska hären utgjordes
af fyra särskilda afdelningar, nemligen den aflidne hertig Bernhards,
de s. k. »Weimarianerne», hvilka nu anfördes af prinsen af
Longue-ville och Guebriant samt förenat sig med den svenska hären; vidare
hade landtgrefvinnan af Hessen och hertig Georg af Lüneburg låtit sina
härar sluta sig till Banér.
Hertig Georg tvingades af fruktan att i annat fall se kriget
förflyttadt till sitt land att öfvergå på Sveriges sida, ehuru han ännu i
April inför kejsaren upprepat sina trohetsförsäkringer. Den hessiske
befälhafvaren, Melander, ansågs vara mutad af kejsaren och dennes
hemliga anhängare, hvarför han ifrigt motsatt sig föreningen med Banér.
Han fortfor efter föreningen att ständigt motsätta sig Banér och blef
slutligen af landtgrefvinnan afsatt.
De förenade härarne slogo läger midt emot de kejserlige; men
emedan hvardera hären hade ett af de andra oberoende öfverbefäl,
kunde ingenting af vigt uträttas, och ingendera af de båda fienderna
vågade angripa den andra, så att en månad förgick, under det de här
lågo i sina befästade läger och skärmytslade med hvarandra, förlorande
mer folk genom hunger och sjukdomar än hvad ett fältslag skulle hafva
kostat. Slutligen i början af Juni bröt Piccolomini upp och gick åt
Hessen, hvarpå följde ett fram- och återtågande af båda härarne, tills
de åter möttes i tvänne befästade läger vid Eder-floden, som i östlig
riktning flyter till Fulda. Här stod Piccolomini vid Fritzlar, norr om
floden (sydvest om Kassel). Banér längre åt vester, men söder om
floden vid Wildungen.
Men det gick här som vid Saalfeld. Ifrån början af Augusti till med-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
