Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Johan Banérs fälttåg - Fälttåget 1640 och tåget mot Regensburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johan Baners fälttåg 1638.
•81
let af September lågo de här, utan att kunna uträtta något mot
hvarandra, tills nöden dref Piccolomini bort. Banér hindrade honom dock
att, såsom han ämnat, straffa hertig Georg för hans öfvergång till
svenskarne, hvarpå han drog sig åt söder till Baiern och Schwaben att der
söka vinterqvarter.
Banér tog vinterqvarter i Thüringen, liksom äfven Weimarianerne,
och härifrån var det som han företog det beryktade tåget till Regensburg.
Här hade kejsaren sammankallat en riksdag, och han befann sig
der sjelf jemte en mängd furstar och ombud för Tysklands ständer,
då med ens flyktande landtbor berättade att svenskarne voro i antåg.
Det var den stränga vintern, hvilken i Januari 1641 belade Tysklands
floder med is, som gjorde detta djerfva tåg möjligt. Guebriant var
nu ensam anförare för Weimarianerne och han lofvade att följa.
Så inbröto de förenade härarne i Öfra Pfaltz, det var den 2 Januari,
och den i7:de stod Banér vid Regenstauf, en liten stad vid Regen norr
om Regensburg. Härifrån gick han med största delen af rytteriet, tusen
man fotfolk och några kanoner fram till stranden af Donau. I
Regensburg uppstod mycken förskräckelse, och kejsaren fick då ändteligen
på nära håll se denne fiende, med hvilken han höll sig för hög att
underhandla. Men hans uppförande var värdigt. Han förklarade, att
fiendens antåg icke behöfde afbryta riksdagsgöromålen, och sjelf ville
han stanna och försvara Regensburg till sista blodsdroppen. Detta
lugnade sinnena och för att ännu mer aflägsna all fruktan red kejsaren
dagligen på jagt, hvarvid han en gång skall hafva varit nära att bli
tillfångatagen af en svensk truppstyrka, som gått öfver till södra stranden.
Hans hästar, mulåsnor och falkar föllo i fiendens händer.
Emellertid vidtogos skyndsamma anstalter att från de kringspridda
qvarteren sammankalla det kejserliga krigsfolket. Men faran försvann
lika hastigt som hon kommit, i det att ett töväder inträffade, så att
isen i Donau bröt upp, och då det nu var omöjligt att komma öfver
floden, måste tanken på Regensburg uppgifvas, i synnerhet som äfven
Guebriant och Weimarianerne nu öfvergåfvo Banér. Man känner ej rätt
orsaken till skilsmessan, men enligt några fruktade Guebriant, att Banér
skulle draga de weimarska trupperna från Frankrike till Sverige. Visst
är att Banér uppmanats af den svenska regeringen att göra gällande
Sveriges rätt till denna för svensk räkning ursprungligen uppsatta här.
Vare dermed huru som helst, så förmådde alla Banérs öfvertalanden
för att få Guebriant att stanna intet. Han tågade bort, det var den
21 Januari, och Banér måste ensam stanna i Öfra Pfaltz.
I största hemlighet samlades de kejserliga härafdelningarna, och
sannolikt hade Banér varit förlorad, om icke en af dem, som kom från
Böhmen, tågat så nära förbi hans qvarter, att han derigenom anade
oråd. De underrättelser, han nu förskaffade sig, visade, att han långt
ifrån att kunna tänka på motstånd, måste ögonblickligen söka rädda
sig genom återtåg, Han gaf också genast befallning derom och bröt upp
öfver Böhmerwald åt Böhmen.
Starbäck o. Bäckström, Ber. ur Sv. Hist. V.
6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
